Fria Ord Publicerad 2026-10-06 av @vhrafnhed

Långt innan nationsgränser drogs med linjal över fjällvidder och myrmarker delade vi samma karga landskap. Den samiska kulturen, dess folktro och uråldriga traditioner bär på slående beröringspunkter med den fornnordiska tron, våra seder och vårt sätt att se på världen. Vi har genom tiderna levt sida vid sida, handlat, gift in oss i varandras släkter och lärt av varandras magi. Ändå har någonting gått snett längs vägen – där den framväxande kronan, kyrkan och den moderna staten gjorde allt för att kapa banden och förneka ett gemensamt förflutet. Frågan är inte bara hur det skedde, utan varför vi lät det ske?

Går man tillräckligt djupt ner i de historiska lagren och de gamla sagorna tonar en helt annan bild fram än den officiella historiens uppdelade värld. I den poetiska Eddan och de isländska sagorna kallas samerna ofta för finnar, och de skildras med både vördnad och respekt för sin djupa andliga kraft.

Det var ingen slump att självaste Harald Hårfagre enligt sagan gifte sig med samekvinnan Snöfrid Svåsesdotter, eller att fornnordiska kungar och stormän sände sina söner och döttrar norrut för att lära sig trolldom och jaktkonst. Gränslandet mellan den fornnordiska sejdkonsten och den samiska noaidi-traditionen, med trumman som portal till andevärlden, är så tätt sammanflätat att det bitvis är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid. Båda traditionerna delade en djup, animistisk förståelse för att varje träd, berg och vattendrag bär på ett rådareväsen – att människan inte äger naturen, utan lever i den på lånad tid.

Vi vandrade i samma marker, bytte skinn, järn och råvaror, och delade berättelser kring eldstäderna under samma vinterhimmel.

Men vad hände? När började sprickan vidgas?

Svaret stavas makt, centralisering och en ny, intolerant världsordning. När kristendomen fick fäste och den tidiga svenska statsapparaten under medeltiden och stormaktstiden började blicka mot norr, sågs inte längre det gemensamma arvet som en tillgång. Norrland och Sápmi förvandlades i kungamaktens ögon från ett grannlandskap till ett resursområde som skulle koloniseras, beskattas och tuktas.

Trumman brändes som djävulens verktyg, på samma sätt som de gamla gudabilderna och blotlundarna tidigare hade huggits ner i söder. För att bygga en enhetlig, kontrollerbar nationalstat med en Gud och en Kung krävdes det att man ritade upp skarpa gränser mellan ”vi” och ”dem”. Den månghundraåriga symbiosen och släktskapen raderades ur historieskrivningen till förmån för en konstruerad överhöghet – en distansering som med tiden övergick i 1800- och 1900-talens rasbiologiska arrogans och nedvärdering.

Vi berövades inte bara sanningen om ett broderfolk; vi berövade oss själva en förståelse för våra egna rötter. För när man förnekar den mark man delat, förnekar man också den del av sig själv som en gång visste hur man lyssnar till skogen.

När du själv blickar ut över en tyst storskog eller ett vindpinat fjäll och känner den där urgamla respekten ila längs ryggraden: är det den moderna medborgarens röst som talar inom dig – eller är det ett djupt, bortträngt eko från den tid då vi alla visste att stenen, renen och korpen bar på samma själ?

Skribent

vhrafnhed

Att låta kreativiteten hämta näring ur de gamla nordiska rötterna - där myter, natur och glömda sedvänjor möts - samtidigt som man väljer att landa och ta livet i sin egen takt. Det finns en enorm styrka i att sakta ner i en värld som annars bara snurrar allt snabbare. Ja det är lite så som jag är!

Skapa diskussion Dela till Threads