Transkriberad uppteckning

Ung Erik mötte Karin sin på skogens öde stig. Han sade vill du bliva min, så skall jag älska dig, som make, under nöd och lust, allt intill livets sista pust. Förr skola stjernor falla ner, som perlor till vår jord, än jag dig nånsin överger, Gud höre mina ord, och straffe mig till evig tid, om jag ej trofast blir dervid! Ung Karin rodnade och log och svarade välan, jag älskar dig det vet du nog, så ömt som älskas kan. Och sälla voro båda två: till julen skulle brollop stå. Hon snällt från rock (spinnrock) till vävstol gick, för allt till julen ha i skick. Min dotter sade modern ömt jag sorger till dig bär. Ung Erik har dig nu förglömt, han har en annan kär, det lystes första gång i dag, att det är sant försäkrar jag! Modern hade varit i kyrkan. Vid denna underrättelse, tog Karin sitt liv i en å. Erik skulle just låta viga sig i kyrkan, då han och brudföljet, mötte ung Karins likfärd. Vem är den döda som man bär? Ung Erik sporde nu. Ung Karin du väl minnas lär Som döden i förtvivlan fann, så svarade en gammal man. Ung Erik blev vansinnig. Han uppgav ett gastskratt. Och då heter det: Så hest som uvens hesa skrän och lopp från brollopsskaran hän. I ett vers heter det: Nu irra han båd dag och natt. Men uti gravens stilla bo Ung Karin sover med ro. Som synes har uppt. glömt det hela av visan. (ell. en del.)