Transkriberad uppteckning

Lantbrukaren Arvid Karlsson, Kråkhult, Älghult socken, född der 1898 berättar: Vi äro tre bönder derhemma, som tillsammans äga ett skogsområde, som det var meningen att ränsa upp så att betet till våra kreatur blev bättre. Der är god jord, växer bra gräs, men der var en sådan mängd enebuskar och sådant, som vi beslutade att hugga upp till gärdsgårdsstörar. Även annan skog skulle huggas upp, der det stod för trångt. År 1928 följdes vi åt dit, för att hugga upp en del till gärdsgårdsstakar. en av dem hade nu fört ihop en del sådana, som han bar och skulle lägga dem på ett överenskommit ställe. Der var en hög sten och invid stenen en hög tova, der kastade han sin börda, men i samma ögonblick hördes från tuvan eller stenarna ett gällt barnskrik som ekade i skogen. Han som bar störarna, kom springande till oss andra två, och vi stodo der alla tre, undrande vad detta var för något, då det var fullkomligt omöjligt att några barn finnos der i skogen. Ingen av dem vågade gå fram till den stora stenen, utan förslogo i stället att fortsätta vårt arbete i en annan del av skogen, då det ju var meningen att hela området skulle ränsas upp. Men jag som var djärvast och alldrig rädd för några mystiska saker och dertill mycket nyfiken på vad det kunde vara, jag gick fram ensam till stenen och den stora tuvan, gjick der omkring och tittade, en av störarna hadde kommit att ligga rakt över tuvan, och jag undrade om den störan möjligen träffat något slags djur, som kunde skrika till så som ett spädebarn. Jag petade, med en käpp, undan mossans översta lager och fann der ett märkvärdigt föremål. Ett klot, i storlek som ett bra stort kålhuvud. Den såg ut att antingen ha växt sådan, eller gjord ovanligt väl. Allt var gjort av "bräken" ormbunkar, blad över blad, tätt och väl som bladen ligga i ett kålhuvud. Derinneifrån hördes något underligt gnällande läte, och de flästa skulle nu ha kastat klotet ifrån sig och blivit rädda. Jag vecklade upp det ena bladet efter det andra, mina kamrater stodo lite ifrån, likasom rädda för en explosion. Då jag vecklat upp tre-fyra omgångar, fick jag syn på en liten underlig varelse, sådan jag alldrig förr sett, nu kommo mina kamrater närmare, ingen av dem hade förut sett något sådant. Nosen påminde om någon slags råtta, men var mycket kortare. Ganska korthårig i ansiktet, liten mun, ovala ögon, blickande så klokt rakt in i mina, och blinkade så underligt, nästan mänskligt. Hela varelsen var beklädd med lång, tät, guldglänsande ull. Jag lade några ormbunksblad över, tog den med mig och gick hem. Det blev icke mera störar huggna i dag, jag ville låta mina föräldrar se denna lilla ovanligt guldglänsande, vackra varelse. Då jag kom hem tog jag fram mitt underliga klot, öppnade några blad och den lilla underliga företeelsen hoppade ned på bordet. Hon hade en lång svans, lika yvig och guldglänsande som den övriga kroppen, men medan hon låg inne i ormbunkklotet, låg svansen framåt mellan bakbenen, uppåt magen, över huvudet och nedåt ryggen till svansroten igen men nu på bordet satte hon upp den i sväng över rygg och huvud. Klor fanns inte på varken fram eller bakfötter, utan i stället som små fingrar. Hon hoppade på bordet i likhet med en kanin, men satte sig som en ekorre ibland, med sin svans stående uppåt över ryggen, såg på oss och tog med sin lilla fram–hand mot oss, så vi ville röra vid den. Hon lät sig gärna tagas, sprang inte undan. Hon sprang upp ett slag upp på min axel. Der satt hon och lät sig betraktas. Då sade mor: barn lilla, bär hem den och släpp den der Du tog den, ingen vet vad det är för någonting. Far sade: ja, nog är det bäst att du bär den tillbaka, men eljest vet jag nog vad det är, det är en unge, ett barn av en Alf. Mina föräldrar talade om för mig i min barndom att derute, långt inne i rukat (rödjeskogen) har fordom funnits Alfar. Dessa äro ett slags älvor eller skogsAlfer, som sova, gömda i jorden 8 månader på året, komma fram i slutet av maj och påstås då växa upp i rappet, till storleken av en 10-årig flicka, samt förändra sin skepnad till synes efter behag, så talade min far om det. Jag hade emellertid inte lust att bära min lilla fånge tillbaka. Jag vågade göra försöket att behålla den. Jag gjorde iordning ett slags bur, med bastanta träväggar utom endast på en sida, der satte jag fast ett grovt ståltrådsgaller. Den lilla Alfen fick springa och hoppa derinne från bord och soffa tills i skymingen. Då lade jag in henne i buren och stängde väl och försiktigt igen, tänkte försöka dagen efter om hon ville ha någon sorts mat. Nu bar jag ned buren i ett ytterhus, in i ett rum der som var absolut fritt från kattor och råttor, såg efter spis och spjäll, såg efter fönster och hakar, dörrar och lås, låste efter mig, tog nyckeln med mig in och gick till sängs. Jag kunde inte sova, ej heller glömma den lilla vackra varelsens bedjande blickar, likasom hon ville säga: gör mig intet ondt. Kl 10 på kvällen blev jag både sjuk och orolig, ängslades och svettades, men ville ännu inte säga något för far eller mor, då hade jag bara fått bannor för att jag icke bar hem det lilla pyret och att det inte var annat än hon eller hennes anhöriga som plågade mig. Jag fortsatte att ängslas och svettas, utan att säga någonting. Kl 4 på morgonen var jag som genom ett trollslag fri från mina svettningar och andra obehagligheter, jag steg upp, klädde mig, tänkte på min lilla Alf och gick dit ned för att se om hon var kvar der. Jag såg efter om möjligen någon slags åverkan ägt rum någonstäds der men der var i var vrå som då jag lämnade huset på kvällen. Då jag kom in gick jag fram till buren, ståltrådsgallret var sönderbrutet, Alfens föräldrar hade befriat och hämtat sitt barn, men fönster, dörrar och lås voro oskadade, spjället stängt. Detta var ett samtal med personen i fråga, för några veckor sedan (april 1931) och tillade: i maj i år skall jag noga söka igenom ruket och får jag reda på någonting underligt i samma stil så skall du få reda på det med samma. Ruket (rödjemarken) fick ett nytt namn, som är väl kändt, kanske över hela socknen. Ruket heter numera Älvaruket. Jät i maj 1931. Aug. Strömberg.