Transkriberad uppteckning

Det fanns en tattare familj i äldre tid kallad Hedenborgara. Huvudmannen för fam. hette Påle Magnus. denne Magnus hade varit en fasa för sin omgivning. Han blev ihjälslagen i Skarab.-län. Han hade gjort så många brott, så att den som slog ihjäl honom. fick endast plikta 18 skilling, det kallades mansbot. Det ansågs som lättnad för provinsen att M. kom bort. Om det var M. eller någon annan vid samma tid, som fått stryk så han ansåg slutet nära, skall jag låta vara osagt, han bad att få tala med en präst. Han ville väl ha sakramenten? Här har du präst sade någon., samtidigt slog han till honom med en påk så han somna för alltid. I sin ungdom for Magnus omkring på tattarvis. Vid Munkestens Gästis hade han och hustrun hamnat. Der gick det som vanligt glatt till då. Der fanns ett länsskilnadsmärke åv trä c.a 6 aln. högt med en mässingskula i toppen. Någon livad fyr föreslog Magnuses käring att om hon kunde pessa från kulan på märket skulle hon få ett halvstop bränvin. Huru käringen bar sig åt är svårt att säga, men hon vann vadet. En dotter till denne Magnus var gift med en man som icke var av tattare släkt. Huru de krångla mät så hade de av en jägm. fått hemortsrätt på Hunneberg. Mannen arbeta då det föll honom in. Dessemellan levde de på bettleri. Den gamla modern levde ännu, det var på 1870 talet. De båda kvinnorna gemte barn följdes åt till skarab. län derifrån de hemkommo med stora säckar matvaror som de poleterat tågledes. Så kom en ny jägmästare till Hunneberg, denne såväl som sockn. lessna på detta följe. Han sade upp dem från bostaden. Då gick tatarkäringen till landsh. E. J. Sparre som bodde på Resta då. Hos hanses torpare hade hon haft tjest i undommen. Han kände hänne. Här beklaga hon huru mannen var arbetslös. Hur många barn de hade och till råga på allt hur jägm. sagt upp dem ifrån den fallfärdiga bostaden. Detta gjorde att jägm. fick ett ovettigt brev från länsherren. Familjen blev kvar. Så föll det käringen in att hon borde ha hjelp av komunen till sin familj. Sagt å gjort. Hon gick till fattigvårds ordf. i komun. Denne var dum nog till att svara följande. Du brukar kunna reda dig så bra ändå, svara han: Ja, så får la ja gå då, sa käringen: :Sedan tog hon med sig en del ungar och gav sig å långt upp i Skaraborgs län, der hon var okänd. Länsmannen der, tog fast gumman skicka hänne och barnen som fångtransport till Tunhem. För detta kalas fick Tunh. komun betala 300 kr. Mycket pengar på 70-talet. Men så en vacker dag flytta familjen ifråga sjelvmant, troligtvis till Göteborg och Tunhem med omnäjd, kunde dra en lättnadens suck. Aptopå Tatara så fanns i äldre tid en familj i V. Åsaka av Rosarnas släkt. Der fanns och en man kallad tomten. Han var född på ett torp som hette Tomta. Denne tomten var icke av tataresläkt, men var likväl en svår slagskämpe. Han låg ofta i delo med Rosara. Så en dag låtsa han att han var vän med Ros. Han gick dit med en kanna mjölk. I sjelva verket var flaskan full av sten. När Ros fick se detta barka gubba ihop igen. Käringa Ros hjelpte sin man. De låg der på golvet i ett snärj. Käringen låg underst hon skar Ros med en kniv, han trodde det var tomten. Även tomten skar Ros. För detta slagsmål fick tomten en mån. fängelse.