Transkriberad uppteckning

I Getinge ligger ett ställe, som heter Väggarp, vars ägor går ut med Suseån. En kväll skulle ägaren hämta sin häst från betet. Det hade redan börjat skymma rätt bra, men han fick i alla fall fatt i hästen, och med mycket besvär fick han betslet på honom och fick honom, ehuru han var ovanligt bångstyrig på vägen. Nästa morgon upptäckte han, att det var näcken eller bäckahästen han fått tag i. Men han beslöt behålla honom, och maken till god travare hade ingen sett förr, och aldrig behövde han något foder. Mannen behöll honom en avsevärd tid men aktade sig noga för att ta betslet av munnen. En dag var han på Kvibille marknad och hade ställt honom ibland en rad andra hästar, som njöt av sitt foder. En gosse såg Väggarpens häst stå utan mat. Han hämtade ett fång hö och tog betslet av hans mun. Men vips var han borta. Men ännu idag säger man om någon, som kör ovanligt raskt: ’Han kör, som om han hade Väggarpanäcken för vagnen’.