Transkriberad uppteckning

I äldre tider var Sollebrunn, vid Västergötlands jernväg huvudorten för befolkningen på flera mils omkrets. Först och främst var der Gästgivaregård och postkontor som icke fanns närmre än Vänersborg och Alingsås. Nämligen postkontor. Sedan Landthandel fick bedrivas, är det klart att den första blev förlagd till Sollebrunn i den orten. På Solebrunns mark hade ett zigenare band slagit sig ned i början av förlidet århund. ell. kanske i slutet av 1700 talet. Några zigenare stog inne på Gästis bland dessa en ung vacker flicka som hette Klara, och hennes mormor. Modern var död. Klara var dotter till bandets hövding. Mormodern likna en en hexa och kunde trolla. Samtidigt logera det en godsegare från Vesterg. och dennes son på Gästis. Sonen var en ung vacker yngling på c:a 20 år: Godsägare sonen fick syn på Klara och blev genast frapperad av hennes skönhet. Godsägaren som hette F. hade ett ärende till kansliet i Vänersb. Men kom att stanna några dagar i S. Zigenarflickan tog icke illa upp att unge F. tilltala henne. Flickan hade icke ett sådant der rafinerat sätt som den sortens folk brukar ha. Hon såg ut blygsam och sorgsen . Mormodern som skulle bevaka flickan varna unge F. att han icke skulle tilltala flickan, då kan det gå honom illa, sa´ den gamla. Hon, flickan, har valt sin man i vår stam. och vårt folk. Men denne ville flickan icke ha till man, derför hennes sorgsna sinnelag. Av flickan fick F. veta inan att bandet skulle fara söder om Hunneberg och tälta å Fristorps mark vid Hunneberg. Der det denna tid fanns en stor ekeskog. Der fanns även en gammal from Gumma kallad Gertrud vid vägen på Fristorps ägor. Här hos denna gumma, kommo de unga tu överens att mötas. Det var sommar och båda ungdomarna möttes här flera gånger samtidigt de gjorde promenader i ekeskogen. Men de fick noga akta sig, att ej bli sedda av någon manlig zigenare då hade F.s liv icke varit många skatter värt. Så en dag F. kom till Gärtrud var Klara ovanligt sorgsen. Hon tala om att i natt skall här bli en stor fäst och far skalt gifta bort mig till en som kallas Bertram R. Då beslöt F. att övernatta i Fristorp. Han valde ett lövrigt träd, der han hade god utkik över hela fästplanen. En stor eld var tänd. Troligtvis hade flickan talat om att F. var i närheten, för mormodern viste detta – som skall visas här nedan. Men mormodern ville icke röja den nye fästmannen för flickans skull, som var hennes skötebarn. Klara satt sorgsen och nedslagen avsides hos den gamla. De övriga av bandet dansa och sjöng zigenarsånger. Männen börja bli bra drukna av allt bränvin di förtärt. Till sist höll hövdingen ett tal. Talande om fästens betydelse. Kom fram Bertram och kom fram Klara och drick med oss och kyss din fästman, denna fäst är för dig. Då svara mormodren. Du pratar, Flickan har en annan fästman.! icke långt härifrån. Vem är den förmätne? Vad heter han? Döden! svartes det med stentorsstämma, i skogen, samtidigt hördes ett väldigt brak som av en jordbävning. Stenar lossna ur berget, Elden släcktes och nattfåglarna foro flaxande i träden. Om gumman var buktalare förmäler icke historien. Det övriga var trolleri av mormodren. Då hon såg att bandets män drog sina dolkar för att upptaga och döda den nye fästmannen . Mormodren gjorde detta för sin dotterdotters skull. Som alla vilda ell. halvvilda folk äro mycket vidskepliga, var förhållandet lika-dant här. Zigenarne sprungo som vilda får åt var sitt håll. Under denna villervalla smet F. Det blev inget gifte av, den gången. Nästa gång han F. kom till Gertruds stuga låg Klara der till sängs. Hon var sjuk. Zignenare hade dragit dädan, och hade lemnat flickan hos Gertrud tills hon blev bättre. F. och Klara träffades där många gånger under sommarens lopp. Men någon bättring tycktes icke vara att vänta. På sensommaren afled hon. Jag nämde att Gertrud var en gammal from gumma. Hon läste i Bibel dagligen för Klara var en god kristen innan hon dog. Hon hade drömt att F. snart skulle komma äfter hänne. Detta slog dock ej in. F. blev tvärt om bra gammal. Men han levde ogift hela sitt liv. Hans gods som låg c:a 4 mil frånV. T. Der hade någon Tunhemsbo träffat en av hans underlydande sedan han var död. Denne hade sagt: Han var som en far för sitt folk. Han var vår läkare, vår lärare, vår präst, vår jurist. Hans make kommer knappast alldrig hit mera. I mitten av förra århundradet gick Bengt i Grankärr jemte några andra, en söndagsmorgon och såg på de små låga kors av sten som då fanns på Tunhems kyrkogård, men togs bort i kyrkoh. C:J: Ljungströms tid. Vid ett av dessa stenkors, sade Bengt, Här vilar zigenar flickan!