Felsägningar

En gammal gumma som kallades "Skrikare- Britta-Lisa emedan hon jämt hade högsta röst- resursen var hon befann sig hade även förtvivlat bråttom att få uttryck för vad hon ville ha sagt. Hennes gubbe hette Johan och som de hade det knalt och smått beklagade hon sig men tyckte även att om bara "Gud bevarade Johan för hälsan, dä se redde nock." En eftermiddag i slåttern, då det förut varit rägnigt kom hon till en närbelägen bondgård för att skaffa hjälp att köra hö nästa dag, "för dä sönar i västerklar dä blir granner torkemedda i ättervär så i mör kan vi säkert köra hö." Hennes gubbe som inom parentes sagt var en riktig "svärjargubbe" skulle en dag lägga nytt sticketak med hjälp av sin / son. Rätt som det var fick grannen höra ett fasligt svärande: "Hoj, hoj va i h-tes d-lar sa du stia mä dinna fengrar på min j-vra snea tofflor." Antagligen var omkastningarna av ord ärftligt för sonen hade fått en del på sin lott. Vid innanläs- ning i skolan rörande marknader o torg läste han: " Onsda blir torsda istället för freda." Om hennes dotter berättas då hon hade pig-tjänat i prästgården att hon kom till affären med andan i halsen och ville veta "vad 5 öre såpa kostar å om den vita ullen ä svartare än den dyra å så sulle hon ha fem för två å fyra för små å anis för fängkål å peppar för salt men dä sulle va fort för hon hade brått." Men sämst lottad var väl ändå yngste sonen som av några spefåglar lät skicka sig för att köpa "för 10 öre sillalake i en strut å för 10 öre sylspettafrö å ett grejsafordral." / En gammal "däka" (holtadäka kallad) som bodde på en stuga i skogen fick en gång besök av en sockenpamp som ville ha henne "utlejd" som de andra fattighjonen i socknen vore men "däkan" ville inte för hon hade 'et bra som hon had 'et sa hon "så länge hon hade ve i bronnen å vatten i holtet å husa änna in på dörarna." - En gumma "Öra-Anna-Stina" skulle tala om för grannmoran att hon å hennes äkta hälft försovit säg på morgonen: "Men Annes höppa öpp i en hånnvänning å gjore opp ell i skjotan å ja kôm etter i röa rappet å kokte kaffe i särken." Samma gumma gick en gång i en väldig snöstorm till den två mil från hennes hem belägna kyrkan. Som hon hade motvind dit bad hon stilla för sig själv så blott bänkkamraten hörde det: "Gode Gud låt vinnen vänna sek te ja sa gå hem igen." / Denna gumma var änka men hade lite jord varför hon ibland hade en gris att föda upp. En gång då hon skulle köpa sig en griskulting av själva patron på Herrgården tänkte hon ut på ditvägen hur hon skulle tala för att vara riktigt artig och fin. Den fras som föll henne i smaken var denna: "Snälla, rara patron Bror jag kan inte ge mer än 10 kronor för eran gris." Detta blev dock i ivern till: "Snälla rara patron gris, ja kan inte gi mer än tie kroner för eran bror." Gumman ifråga hade en son som var i främmande land i Skåne. För denne son lär hon ha bedit denna aftonbön: "Goe, goe gu bevara min lelle Joan för langa, hala stänger över langa, sanka mosar å för alla slossarbaggar å alla bissarhunnar å alla illa tjurar å den falia flaxan som flaxar unnder mölna där nere i dä stora Skånne."