Transkriberad uppteckning

Det var i Karl XII sista regerings år. Landets söner var antingen skjutna ell. och i fångenskap i Ryssland. Men ännu gjorde Svenska kronan uppbåd, nytt krigsfolk skulle stampas fram. Detta hade sig icke lätt då det endast fanns invalider och gamla gubbar kvar i landet. Budkavlen kom även till Tunhem. Länsmannen stog sträng och allvarlig på kyrkovallen i T. läsande den kungliga kungörelsen och den som drager sig undan krigstjensten har ett strängt straff att vänta m.m. sade han. Trotts detta var det en dräng från Malöga by. som trottsa den stränga ordern, han gömde sig på Hallebergs nordöstra sida, en platts som kallas Snipen ell. Snipan. Han trottsa även trollen och vargarna som då hade sitt eldorado på Halle Hunneberg. Någon kronojägare ell. som de då kallades kronskjytt behövde rymligen knappast frukta för då, de som möjligtvis funnits; hade reduserats ell. kommit bort under de långa krigen. Här på Snipan gjorde drängen sig en koja av sten och granris. Han livnärde sig med tjuvskytte och fiske. Hallsjön och Vänern låg ej långt från hanses bostad. Men mannen trives ej längen aléna. Drängen hade en fästmö som tjäna på Forstena, denna flicka hade svurit drängen trohet då båda tjäna på tunhemsslätten; Detta gjorde att även flickan rymmer till Halleberg en vacker dag. Nu blev det mera liv på Snipan. Sten och stubbar brötos upp runt stugan. Havre och korn såddes och till sist kom ett barn till verlden, -- en gosse. Men drängen kände sig icke säker, en viss ånger kom över honom. Så en dag går han till prästen i Vänersnäs och talar om för honom sitt leverne och att han var en rymling. Han var fågelfri! Prästen hörde på drängens bigt helt allvarsamt. Detta kan gälla ditt liv, blott Gud kan sona din förseelse sade prästen. Han blev likväl rörd av drängens -- som hette Anders – ynkliga uppsyn. Gå till kung Fredrik, han jagar på Hunneberg i dagarna. Anders går till Floboklev Hunneberg. Genom en av konungens jaktsällskap träffas kungen. Anders berätta sin livshistoria för konungen. Som vi veta var Fredrik I ingen tyrann. Krig låg icke för honom, jakt var hanses största nöje. – När Anders slutas sin jeremiad, sade kungen: Du har brutit mot kung och fosterland och straffet för detta vet du nog, men kan du skjuta? sa kungen. Ja kan la nôket (något) sa Anders: Ditt mästerskott, om detta lyckas skall befria dig från straff. Konungen skjöt högt upp på stammen i en hög vacker ”fura” ell. fur. Sedan bad han Anders skjuta på samma fläck. Anders var blek som döden, men som van skytt darra han icke på manschetten. Skottet gick utav och kulan råka precis der kungens kula satt. Gut, Gut, sade konungen, du skall bli kronskytt på Halleberg, vi kanske träffas der ibland. Nu gick Anders hem med nytt mod, Och omtala för sin hustru huru allt avlupet. Hustrun hade drömt om hallsjern och rosenkammaren – ett straffängelse i Stockh, för svåra förbrytare i äldre tid. Du ser att jag lever, sa´ Anders. Jag skall bli kronskytt (kronjägare) på Halleberg. Sonen till de båda makarna hette Per. Han följde sin far i skogen, genast som han kunde hantera ett gevär, på både jakt och fiske. Så bröt kriget ut mot ryssen. Och för att sona det Anders brutit, kom de båda gamla överens om att Per skulle bli soldat. Färden för Per ställdes till Finland och Villmanstrand. Per kämpa tappert sades det: men till slut blev han skjuten. Det sista han sade, var Hälsa till mor och far! Detta blev en stor sorg för de båda gamla. Per var enda barnet. Men de gladdes likväl åt att de gjort ett offer för fosterlandet. Om någon bott på Snipan sedan känner icke uppt. men troligt är, att så har gjort. ännu kan man se märken äfter stenfot, spis och åkerlappar der. För att de icke skall komma till glömska de boplatser som de gamle nämde i min barndom på Halleb. och som nu skogen övervext till en del, vill jag här nämna dessa. Kasen, var två boplatser. Här finns ännu några applar och krusbersbuskar kvar. Här bruka konung Oscar II intaga sin måltid vid Älgjakterna Halleberg. Korphult, ligger öster härifrån c:a 1 Km. Dessa 3 ställen ligger vid Hallsjöns norra sida. Sedan har vi Näsbotorpet (Näsbo) och Klinten, Klinten ligger vid klintebäcken. den bäck som kommer från Hallsjön och utfaller i Nordkroken. Hallebergs ”flög” ungefär mitt för Lindås. Jag har sett Näsbos för längesedan men om stället ligger 1 ell. 2 km från Klinten kan uppt. nu ej exakt säga. Uggledalen ligger vid ”Skussas” dal. En bäck som rinner från storemossen. Här bor ännu en kronjägare. Uggledalen ligger c:a 2 km söder om det förut nämda boplattserna. Så har vi Ekebacken f.d. kronj. boställe Här bor ännu folk. Ligger någon ell. några km från skytteklev. Så har vi Draget som ligger på sydsidan av Halleb. mellan Häklan o Halleb. Här var ett vackert nästan stenfritt litet hemmand. Två kor kunde födas. Vatten tröt alldrig. Nära till folk, genom Storegårds o Harfhedens klevar. Men så föll det en nitisk jägm. in, att plantera skog på Draget, 1870 talet ell. börj. 1880 tal. Ett hus som stog i vestra änden på Draget fick stå av nåd gen. en tidn. art. Detta var innan staten börja lemna lån till egna hem. Anledningen till denna nit, var, att alla hus som var i enskild ego skulle bort. Det hjälpte ej om deras förfäder hade brutit mark der. Att det funnits björnar på Halle Hunneberg så vittnar en krönikör så sent som på 17hundra talet. Derom vittnar en klev vid Lilleskog Halleberg som kallas Bbörndalskleven. Den sista vargen blev skjuten på dessa bergen 1860 – 61. Det sista lodjuret blev skjutet av frih. Fleetwood Lilleskog 1872. Uppt. såg då två man kom bärande med det döda djuret på en stång. Att vargarna var en landsplåga för ortens bönder kan man gott förstå. Berättaren hade sett 20 stycken vargar på en gång. I kalla vinternätter kunde de stå på Hallebergs brant tjutande och vädrande rov i bondens ladugård. Ibland kunde de göra en lov kring ladugården, var då inte dörrarna väl stängda så knep di ett kreatur. Berättaren hade gått valle med sina föräldrars kreatur på Halleberg då han endast var 10 år gammal. Blev gråben (vargen) för närgången så var det att blåsa i näverluren, då vargen genast drog sig tillbaka. En gång rev de en kviga i juvret. En annan gång kom det 3 a 4 stycken i närheten av Hallsjön. Då blåste jag i luren och körde korna åt hemmet för dä var i kvällningen, sade berätt. Jag trodde jag var kvitt dem men när jag kom på liljevägen – en gammal skogsstig – i närheten av Härvens kleven observera jag att varga följt kreaturen på behörigt avstånd hela tiden. De trodde väl att någon av korna skulle bli en bit äfter. För övrikt hördes sällan äller alldrig att de anföll folk, fastän de voro tyknare i stränga vintrar. Det sades att de anfallit en kvinna som gick på Vänerns is icke så långt från Nordkroken. Hon hade ett barn i famnen, detta kasta hon till vargen, och blev på så vis bärgad sjelv från en sker död. Vargen skulle sedan blivit skjuten, då de sedan undersökte hanses mage fanns der endast bitar av ett svinhårsrep innan han fick tag i barnet. De hade respekt för menniskan endast hungern driver dem till anfall mot henne. Varga ville inte gerna använda de klevar och vägar som folk gick. I närheten av Harfheden finns en brant lid till Häklan den användes för vargarna och kallas ännu vargkleven.