Transkriberad uppteckning

Det var dagarna före jul. Mycken snö var fallen och nordan drog bitande kall från Vänern och Trätäljas land. Gråben (Vargen) kom ned från bergen och gick glupsk och skräckinjagande omkring bondens ladugård, sökande äfter rov. I Rånnumsbyn hade byamännen varit ute i tidig otta och skottat undan snön så gott sig göra lät, på de dåliga färdevägarne. Man måste ha väg till järpe (Hjerpetorp) kvarnar (skvaltkvarnar) ty ännu hade man ej fått hem mälden till julbaket. Och så skulle ved förråden fyllas. Detta togs från Halle-Hunneberg. Man tog de torraste granar och furor, av torrfurans topp fick man kådveden. Denna spinkades till bloss och stickor, lyskäringar, som fästes i väggen. Även till att tända eld med i de stora gråstensspisarna. Mödrarna hade ett väldigt ståhej att med trälkvinnans hjelp göra i ordning slakten, sedan den stora julgrisen och andra kreatur blivit avlivade. Även skulle tunnor och fat fyllas med hembryggt julöl. Även flinta och stål fick vara till hands för eldtändning och för trollen om dessa skulle visa sig närgånga såsom ofta förr vid midvinter fästen. Byk och tvätt var allaredan undanstökat. Men så skulle väggarne prydas med bonader. Bord och väggfasta bänkar skulle skuras. ungnbänken likaså. Trä och tenntallrikar Tenn och silverbägare samt dryckeshornen skulle skuras fina och blänkande, då de stog på långväggens hyllor i storstugan, före användandet. På motsidan hängde bondens skjöld och vapen ävensom gårdsfolkets. Även härifrån blänkte det från det matta ljus som kom från takfönstret och väggens gluggar. Det var julafton omsider. Den här julen var en av de första sedan Randhems kapell blivit till. Den lilla klockan förkunnade julaftons skymning att julhelgen ingick till minne av vite Krists födelse. Det var mest de yngre som beredde sig att fira kristen jul. Men även en och annan danneman, som på tidigare vikingfärder kommit sig att sluta sig till den nya läran. Och så de trälar som från främmande land förts till snö och granklädd nord. Andra följde med av nyfikenhet. Men de funnos och som intensivt fasthöllo vid asaläran och dessa beredde sig att i smyg hålla sitt midvinterblot. Till dessa hörde byns ålderman, Ingel Halvardsson som hade bo der nu egne hemmen ligga på Rånnumslätten. När så dessa asadyrkare sågo mot det upplysta kapellet och hörde psalmsången klinga riste de sina huvuden och drogo sina svärd till hälften. Men sången lät så mild och ren i nattens tystnad! Svärden stuckos åter djupt ned i baljorna. Juldagsmorgon talade den gamle munken, prästen, om den nyfödda judakonungen och förkunnade frid på jorden. Krig och örlig skulle upphöra. Det veknade sinnet på mången gammal viking. Men gamle Ingel av älvagrimsläkt och väldig viking innan han stannade i Rånnumsbyn, han kunde ej förlika sig med den nya läran. Allfader Odin var hans allt. I nattens mörker sedan hans husfolk gått till kapellet, spänner han om sig sitt gamla svärd, och går upp för kleven till ättstupan, Genvägen vid Hästvadet var honom för brandt att gå. Han stannar på yttersta branten der stupet är som högast. Han sätter sig på den sits som kallas vålehäll, derifrån hans fäder gått före honom till Valhall. Hans vita skägg och hår böljar sig för vinden medan Ingel såg utöver Tunhems bygd och älven, minnande sig om yngre dagars fröjder i främmande land, då städer och slott blevo tagna. Han ser folket lemna kapellet. Han ser sin by och gård. Han ömkar och beklagar sina barn och kommande släkten. Hans blick vändes till domarringen, der månget handfast löfte gjorts. Han ser Odinsdammen och sina fäders gravar. Han minnes de bragdrika fäderna, som nu firade midvinterblot i Valhall der mjödet kringbars av sköna valkyrier. Dit vill han sjelv gå. Då husfolket kom hem från ottan i kyrkan, saknades gamle Ingel. Han fanns sedan vid foten av ättstupan lemlästad och död. Han blev tvådd äfter gammal sed och sin tro i Odinsdammen och begrovs bland fäderna å Hästvads mark. Gamle Ingel blev den siste som från ättstupan for till Valhall i Tunhems bygd!