Transkriberad uppteckning

Nedanstående handlar ej om spöken och troll, nej, det handlar endast om det sista nödåret som ännu någon gammal minnes. Tidningspressen nämner nödåren då och då men ofta är det fel datum, varför uppt. tager sig friheten nämna en episod frän det sista nödåret 1868 – 69. som inte bör komma i glömskan för kommande släkten. Det senaste världskriget hade mången knappt med födan men då fanns det här i landet åtminstone mynt att köpa mat för. Men 1868 – 69 fanns varken mat ell. mynt, åtminstone inte för en stor del av allmogen. 1869 blev det ju någorlunda gröda, men innan denna blev bergad, var det nästan värre än 68. för nu var allt utsinat. En tunna råg kosta i Vänersborg 32 riksdaler och när man betänker att en bonde betalade sina arbetare 25 öre (12 skilling) och högst 24 skilling (50 öre) per dag ibland fick de maten dessutom ibland endast maten. Vad skulle då hanses familj leva utav? De gjorde eftergrusning vid U.V.H.J. detta arbete räknas för det styvaste vid ett jervägsbygge. Här fick arbetare riksd. 1,25 pr dag. men genom svält och brist på mat måste mången lemna arbetet första dagen de arbeta. Sjelva nödåret 68 kom det inget vidare rägn innan vid den tid säden skulle bärgas in, solen sken varje dag. och dess emellan var det frost allt då och då om nätterna. Värst härja frosten på Dalsland och i Småland, vad södra Sverge vidkom. Det gick stora foror med drängar och pigor från Dalsland till Vänebyg. och Skaraborgslän och bad att få arbete för bara maten. Folk tycker dem har svårt men vad är detta emot förr, då kastades inget bröd ell. smörgåsar på vägar och stigar ell. som nu i fabrikerna. En gammal man tala om för mig att han önska att han kunde ätit de ben han fann i jorden. I Vänebygden hade de litet vinst av granskapet till Skaraborgslän ävenså hade inte frosten härgat så svårt här som i de förut nämda landskapen. Men brödet var mest havre. Eller och havre, råg, ärter, Harebröd användes i Vänebygden till i slutet av 1879 tal. Vi får komma ihog att denna tid fanns ingen import från U.S.A men från Ryssland kom det råg men som sagt folket hade ont om mynt. Uppt.var sänd av sin moder med en bakkaka till en fattig gumma som bodde en halv km från mitt hem. – Bakkakor bruka landsborna ge varandra var gång de baka, den tid de inte baka så ofta som nu -- men denna gumma skulle ha kakan till skänks. När jag gått halva vägen på landsvägen, möter jag en man han går tvärs över vägen och tar kakan ifrån mig. Vad han sade är glömt. Sedan bryter han itur kakan och ger mig hälvten tillbaka. Den andra hälvten börja han genast äta utav och fortsatte sedan vägen fram. Jag har nog alldrig gjort en så god gerning, om än ofrivilligt, mannen var verkligen hungrig. Han var även en ädling, han kunde tat hela kakan från fem åringen. Sedan fortsatte jag till gumman med rästen av kakan. När jag kom hem förstog jag att detta inte var rätt handlat. Jag våga inte tala om händelsen med kakan, de gamle var stränga! Men då mor träffa gumman tacka hon för den halva kakan. Va, sa mor var inte kakan hel? Neej, sa gumman. Jag fick då tala om händelseförloppet. Av lätt förklarliga skäl slapp jag bannor. Hvem vet, kanske mannen inte var så långt borta hemma. Det kom ofta bekanta männer som var ute i något ärende och som inte var vane bettlare när de gick förbi mitt hem gick de in och bad om en bit bröd. När de ätit upp brödet gick de strax. Några lata luffare fanns inte då. De som gick var i vanliga fall, gesäller och och arbetssökande ”sådana som vill arbeta”. 1826 skulle ha varit ännu värre än 1868 – 69. Jorden gav inte hälvten den avkastning den nu ger. En del gamlingar från denna tid tala om att de blandat både syror, potatisskal och benmjöl i litet havremjöl för att härav få sig bröd. Bark var ju även vanligt till bröd men barken nämde de gamle sällan här.