Den dövstumma slavinnan

Den dövstumma slavinnan Det var en gång i forntiden då den kristna religionen ej hade nått dessa trakter, utan på marknadsplatserna köptes och såldes slavar i mängd, som hade tillfångatagits ute i krig, på en stor marknad på en utav öarna härute i den Bohuslänska skärgården, jag tror bestämt att det var ”Brännö”, men jag kan ej säga det bestämt säkert för det är ett par år sedan jag hörde historien. Emellertid var det en stor marknad på ön, och där köp- tes och såldes alla möjliga slags saker, rättare sagt byttes varorna åt, för några riktiga präglade mynt fanns ju inte på den tiden. Stora fartyg från främmande land kommo hit med vapen, smyc- ken av guld och silver, fina lerkrukor och dylikt för att utbytas mot pälsvaror av villebråd som det fanns så gott om i de stora skogarna och som sköts av de många jägarna här i landet. Men den förnämsta handelsvaran var som sagt slavarna, de köptes och såldes som kreatur på marknaden nu för tiden, och nord- borna var skickliga köpmän. Men handeln var mycket farlig; den som var ute i köpenskap fick färdas beväpnad, ty han måste skydda sig själv och sina varor mot anfall av vikingar och andra våldsmän. Mången viking, som plundrat ena dagen, kom den andra som fredlig köpmän till marknaden för att utbyta sitt rov mot andra behövliga saker. En utav de rikaste och mest ansedda köpmännen på den omtalade marknaden på ”Brännö”, var en norrman som hette Tor Asbjörnson och sysslade mest med slav- handel, han hade slagit upp sina stora tält mitt på torget. Fader Asbjörnson hade fullt med slavar, män och kvinnor, som han torgförde och betingades till ett mycket högt pris. En av köparna var en ung, hurtig fylkeskonung från Svitjod som gick omkring på marknaden och spankulerade, så kom han fram till Tor Asbjörnsons stånd som stod och bjöd ut sidentyger från Södern, han gick fram till den rike krämaren och skakade hand med honom. ”God dag fader Asbjörnson, går affären bra idag?” frågade konungen. ”Godag, godag, å jo dä går rätt så bra, jasså herrekonung är här på marknaden, hur står det till med hälsan, ska’ Ni inte köpa någonting av mig idag, präktiga slavar har jag, kom med in i tältet här, så ska’ Ni få se.” Sade Tor As- / björnson och pekade på ett stort tält intill. De gingo från siden- tygståndet, och gubben lät ett par tjänare sköta försäljningen och in i tältet för att se på slavarna, därinne var det många slavar som tittade så sorgset på krämaren och kungen när de kommo in. ”Se här konung har vi några blåmän som våra landsmän fång- at under en vikingafärd till södern.” Sade Asbjörnson och pe- kade på några utav Afrikas mörkhyade män. ”Vad tycks om dom?” frågade han efter en stund. ”Nej tack, de där vill jag inte köpa, jag har aldrig förr haft några sådana män i min tjänst, och jag tycker inte om dem heller,” svarade konungen. ”Hm, hm,” harsklade sig fader Asbjörnson, ”jasså, ja, ja, var och en får välja efter sitt eget tycke och smak. Men här borta i en vrå har jag en vacker slavinna, om Ni vill köpa den, så ska’ Ni få henne för billigt pris,” fortsatte han och pekade på en skön kvinna borta i hörnet av det rymliga täl- tet. ”Billigt!” utropade kungen, ”vill far sälja en sådan vacker slavinna billigt, visst vill jag köpa henne om det så skulle kosta hela min privata förmögenhet. Det är då stor synd att en sådan vacker kvinna skall tjäna under slaveri, hon är riktigt skön- hetens gudinna, fagrare kvinna har jag aldrig sett förr.” Sade konungen som var alldeles tjusad av den vackra slavinnans skönhet, hon hade ljusgult hår och stora vackra klarblå ögon och liknade mest den nordgermanska stammen. ”Var har Ni fått tag i henne?” frågade kungen otåligt. ”Frågar Ni var jag har fått tag i skönheten, jo, jag fick henne för billigt pris utav ett par vikingar, och så vill jag ju sälja henne billigt igen, för det är en orsak med henne, och det är att hon är totalt stum, hon är inte i stånd att kunna säga ett enda ord,” svarade fader Asbjörnson. Men kungen köpte henne i alla fall för ett par silvertackor, och förde den sköna slavinnan till sitt fylke och behandlade henne väl, hon slapp att arbeta hårt utan fick till göra att bara passa upp konungen. En dag fick han till sin stora förundran höra av en utav sina kämpar att den sköna slaven kunde tala. ”Vad säger du!” utropade kungen, ”kalla in henne genast?” be- fallde han vidare. ”Är det sannt att du kan tala och höra?” sporde kungen när hon kom in. ”Ja om du för ut alla dessa / män som stå härinne så kan jag tala,” svarade hon. ”Gå ut alli- hop!” Befallde han och männen gingo snopna ut ur kungssalen. När då kungen och slavinnan voro ensamna i salen berätta- hon, att hon var en prinsessa från England och hade blivit bortrövad utav nordiska vikingar. Emellertid fattade den unge konungen ännu mera behag till henne, när han nu hörde att hon ej var dövstum, och frågade om hon ville bliva hans hustru. Den bortrövade prinsessan svarade honom, att det ville hon gärna bliva, men konungen fick först fara till England och fråga hennes fader om kungen fick hans jaord också. Snart därefter utrustades en stor flotta som skulle avgå till England, och på den medföljde den unge konungen från Svitjod och den bortrövade prinsessan och en hel mängd av konungens stridskämpar. Den engelske konungen blev mycket glad när han fick se sin enda älskade dotter hemma igen, och gav gärna sitt jaord och välsignelse till bådas lyc- ka och framgång, då den unge kungen friade. Men ett löfte måste han gå in på, och det var att den engelske konungen fod- rade att han skulle låta döpa sig och antaga den krista reli- gionen, för England var då kristnat. Den unge konungen tyck- te att det var ett svårt löfte och tvekade länge innan han svara- de, men gick in på löftet till slut. Han döptes av en biskop och flera av hans män också, men det var frivilligt, inget tvång. En kort tid efteråt firades bröllopet med pomp och ståt, när det var gjort anträdde de sin hemfärd, ett par missio- närer medföljde som skulle verka i Sverige för den kristna läran. – Man väntade och väntade i Sverige på den unge konungen och hans sköna drottning, för det hade kommit bud att han snart skulle komma hem, men det kom ingen. Troligtvis har de lidit skeppsbrott och omkommit i Nordsjöns vågor. Så slutade denna tragiska sägen, som skedde innan Ansgar kom hit upp till Norden, men den har levat kvar på folkets läppar ända intill våra dagar. Denna historien har jag hört av en gammal gumma i Småland, då jag sommaren 1923 vistades där hos några släktingar, på en gård som heter Bredstorp i Malmbäcks socken utanför staden Nässjö. Gumman kallades allmänt / för mor Brita och bodde i en liten stuga bredvid gården. Hur gammal hon kunde vara kan jag ej säga, men jag gissar bort- åt en åtta tio år, fast hon var vid en god vigör. Men förra som- maren då jag kom dit upp fick jag höra underrättelsen att hon hade avlidit på vårsidan. Jag blev mycket ledsen för vi hade haft många roliga stunder tillsammans sommaren 1923, hon hade berättat för mig om sitt livs historia och mycket annat som hade hänt under hennes leverne. Jag var hos henne många gånger under min första sommarvistelse i trakten, och helst gick jag till mor Brita för att höra henne berätta, då det var ruskig väderlek ute, för då kunde man ju inte gå ut i Guds friska och härliga natur. Hon satt förjämt och band strumpor då jag kom och hälsade på, och hennes anletsdrag strålade av lycka, då hon fick någon att tala vid, och sade att det var så roligt när jag kom, fast jag bara var en tretton- års pojk. ”Jasså J ä ifrå Göttebörg,” sade hon då jag omta- lade att jag var ifrån Göteborg. ”Ja, ja, min salig hädangång- ne fader har varit därnere, han gav sej ut på sjön som sjö- man i sina unga år, å dä var han i Göttebörg för båten låg där.” Sade hon och ett par tårar trillade utför hennes gam- la skrynkliga kinder. Så berättade hon om sin fars upplevelser på sjön och på samma gång den historien som jag har ned- skrivit ur minnet så mycket jag hågar. Den hade hennes far berättat henne, hur nordborna köpte och sålde i forntiden och hur en slavinna som föreställde dövstum var en prinsessa och blev gift med en konung från Sverige men omkom på havet. Med utmärkt högaktning. Axel Möndell. 14 år. Roten J N°8. Sågedalen. Mölndal.