Transkriberad uppteckning

Bilden av vägvisaren är en kuriositet i sitt slag, vars like ej kan upptäckas vid varje vägskäl. Den står cirka 2 km. öster om södra Unnaryds kyrka vid vägen till Odensjö i Kronobergs län, som synes. Den har väglett och "tillrättavisat" tusenden i de 165 år den stått på sin plats. Den utgöres av ett enda stenblock, omkring 2 decimeter tjockt och cirka dubbel manshöjd. Den har emellertid råkat ut för någon "missfirmelse", varvid själva huvudpartiet avslagits. Huru detta skett känner man icke, om det skett vid blockets resning eller om det är frost eller okynne. Till venster visar den vägen till den i gamla tider stora gården Tiraholm, vid sjön Bolmens vestra strand. Därmed hava vi kommit in på sagomark. På Tiraholms gård har nämligen, berättar sagan, fordom utspelats ett blodigt drama, vars förlopp skulle hava varit följande. Ebbe Skammelsson kom från Skottland och gjorde sig genom ridderliga mandat namnkunnig i Sverige. Han vistades en tid på Tiraholm och förlovade sig med en där boende kvinna, Manfrid, av förnäm släkt. Ännu ung, ville han före brölloppet vinna mera av ära och ryktbarhet genom nya bragder i främmande land och betingade sig därför med sin trolovades samtycke en tid av sju år. Manfrids fader dog kort efter Ebbes bortresa. Tiden gick utan att några underrättelser från fästmannen avhördes. Snart hade de sju åren gått till ända, då Manfrids moder föranstaltade hennes förlovning med en nyförvärvad tillbedjare. I tron att Ebbe var död firades brölloppet samma dag, som denne, enligt avtalet skulle hava återinfunnit sig på Tiraholm. Gästabudet var redan i full gång, och fäststämningen och glammet stod högt i taket, då en guldsmidd ryttare sprängde in på gården. Brudens moder kände igen Ebbe, skyndade honom till mötes och underrättade honom om att han kom för sent: Manfred satt redan i brudstol. Förgrymmad häröver drog ryttaren sitt svärd och högg huvudet av sin tilltänkta svärmor, varefter han rusade in i bröllopsalen och lät med samma svärd samma fruktansvärda hämd övergå bruden och brudgummen, varpå han åter kastade sig upp på sin gångare och red bort. Snart greps han emellertid av en så djup ånger att han ej kunde finna ro, förrän han hos påven i Rom köpt förlåtelse för sin synd. Dock kunde ej ens avlatsbrevet helt nedtysta hans samvete. Han återvände därför till hemorten, bekände för domaren sitt brott och dömdes att, insmidd i sju lispund järn, vistas 24 timmar på var och en av Bolmens 365 öar. Till flyttning dem emellan erhöll han en liten farkost till sitt förfogande. Vid strafftidens (=årets) slut landsteg han i Angelstad, Sunnerbo, gick upp till byn och vilade över natten på en höskulle i Jacobsgården. Emellertid hade en visa diktats om honom och en spåkvinna låtit honom veta, att då han fick höra denna visa sjungas, bojorna skulle falla av honom och han själv dö. Om morgonen kom en gårdspiga i ladugården för att mjölka. Hon började sjunga visan. När hon sjungit till slut, ropade Ebbe: "Somt är sant, men somt är falskt". Förskräckt sprang pigan ut och berättade händelsen för folket. Ebbe trädde ut ur ladugården och omtalade vem han var samt bad de församlade följa med sig upp till den straxt invid belägna kyrkogården. Det skedde. Utanför kyrkogårdsmuren låg en stor flat sten. Ebbe steg upp på den och ropade, riktade blicken mot himmelen "Är jag värdig att få vila i kristen jord, så ske det". I det samma avföllo bojorna och Ebbe dog. Han jordades utanför muren mitt under vägen som ledde in genom kyrkogårdsporten, på det alla, som gingo fram här, skulle trampa på graven till förakt för den döde, till skräck och varnagel för de efterlevande. Följande natt föll emellertid muren ned mitt för graven. den iståndsattes, men rasade ånyo. I tron att detta järtecken var en anvisning från ovan, att den döde, som ju sonat sitt brott, borde få vila i vigd jord, utvidgade sockenborna kyrkogården, så att Ebbes stoff kom att få ligga inom denna. Av bojorna som länge hängde i Angelstads gamla kyrka, smiddes sedermera de kors, som äro resta på nuvarande kyrkas tak. Visan om Ebbe Skammelsson Å Skammel han bodde på Tira, han var både mäktig och kåt så kasker ätte han sönerna fem, de två buro sig illa åt: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. De tre äro nu alla slagna i krig, de två de leva väl än, de tjäna borta i främmande land, de äro så raska hovmän; för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han reste då bort och ser sig allt under ena ö och därstädes han fäste sig liten Lussa till sin fästemö för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han för jungfru Lussa går. Säg, villen i mig vänta allt medan jag reser av landet ut och ser vad tjänsten kan ränta: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Ebbe han tjänar i kungens gård för pengar och dyra kläder, men hem drog herr Peder, hans broder, och lockar hans allesta kär. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Sittjen i välfred jungfru Lussa och sömmen på Ebbes kläder. Ebbe han tjänar i kungens gård han eder bå spottar och näder för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Nej, rätt grannt så känner jag Ebbe och Ebbe han känner grannt mig, och ingen stolt jungfru så häde han, ej heller så häde han mig. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Hören I, liten Lussa, I villen nu så sant höra mitt ord, Jag haver varit på den kåre-gård, där Ebbe han ligger i jord. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Om det är nu sant i sägen för mig, att Ebbe han är allt dö: Så vill jag i sanning säga för er, att jag vill bli er fästemö. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo.