Transkriberad uppteckning

Berätterskans mor, Beata Mårtensdotter, hade i sin ungdom tjänst som piga på en gård vid kusten i sin hemsocken. På gården förekom ofta smuggling i stor utsträckning, en icke ovanlig företeelse på orten. Beata hörde ofta körande på gården utan att någon skjuts var synlig. En kväll skulle han som vanligt gå till ladugården, som låg ett stycke ifrån manbyggnaden, för att mjölka korna. Det var beckmörkt ute, och hon hade därför med sig en tänd lykta, som hon bar i ena handen. Då han kommit ut på gården, såg han en vagn köra fram, förspänd med två hästar, ur vilkas näsborrar elden fräste. Just som skjutsen kommit mitt för Beata, släcktes ljuset i lyktan, fastän det var alldeles lugnt väder, och skjutsen försvann med ens. Beata, som städse var en orädd och manhaftig kvinna, gick då utan krus till ladugården och mjölkade korna i mörkret. Berätterskans far, som, då detta hände, var ganska ung, och dennes far hade en gång varit ute på fiske och kommo i land sent på natten. När de kommit ett stycke på hemvägen, drog fadern helt plötsligt sonen i armen och sade: "Kom häråt!" men nämnde inte varför de skulle gå åt sidan. Dagen därefter frågade han sonen, om denne inte sett något särskilt under hemfärden på natten. "Nej, vad skulle det varit?" – "Jo, där var ett par gastar på stranden, som gång på gång rände ihop, och då "drösa" elden av dem." Se vidare "Folkminnen från Falkenbergstrakten" i "Vår Bygd". årg 1926.