En bonde och hans dräng tröskade. Det tog inte (tröt inte) i ladan. Drängen blev ked av det. En skomakare sa till honom: "Titta efter vad käringa gör det sista hon gör på kvällen!" Hon tog en skål mjölk och satte under lon. "Passa på en annan kväll och vänd skålen upp och ner!" sa skomakarn. Det gjorde drängen, och sen flyttade tomten därifrån och började dra ifrån ladan i stället.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Före ett krig syntes i Varbergs hamn en fisk med tre förgyllda bokstäver. Det var K, H och N och betydde krig, hunger och nöd. Han hade tre pilar i munnen.
Det var en pojk, som var så väldigt dum. Han skulle på bort och fria, och hans mor lärde ho- nom, hur han skulle uppföra sig. Om han fick kött, skulle han lägga benen på tallriken, pojken lade upp sina egna ben där i stället. Prästen predikade i kyrkan, att den som ger enfalt, ska få sjufalt igen. En torpare tog sin enda ko och gick till prästen med. Prästen tog emot den, och så blev den bjälleko, och så följde prästens kor med henne hem till torparen dagen efter. Prästen ville ha sina kor tillbaka, men tor- paren ville inte lämna den, han sa, att det var prästens ord, som hade gått i uppfyllelse. Då / sa prästen, att den som hälsade go morn först, skulle få korna. Klockan två på natten stod torparen upp och gick till prästgården och klev upp i ett stort träd och satt på lur där. Efter en stund kom piga ut och skulle kasta sitt vatten, och så kom prästen också, och så kände han på piga, och så fick han känna något och undrade, vad det var. "Paradiset", sa piga. Så kände hon på prästen och hittade något, som han kallade för Adam. Prästen undrade, om han fick släppa in "Adam" i "paradiset", och det fick han, och sen gick han in och lade sig igen. När han kom ut på morgonen, så ropade torparen genast: "Go morn!" "Hur länge har du suttit där?" frågade prästen. "Sen Adam gick in i paradiset", sa torparen, och det bar in med prästen som bara rackarn, och torparen fick behålla korna. Lillklas hade bara en häst, / och Storklas hade många. Lillklas lånade Storklas hästar och ropade: "Hopp alla mina hästar!" Då blev Storklas rasande och slog ihjäl Lillklas häst, men han beredde hästens hud och for och sålde den. Han kom till ett ställe, där käringen hade en karl bredvid, och så sa han, att det var en karl i skåpet. En annan gång, satte han en kä- ring i en vagn, och så kom det en och knuf- fade ner henne, och då fick Lillklas pengar. Det var en kung, som hade hästar, som en tjuv skule ta. Det satt ryttare på som vakt, men på morgonen, då kungen kom till stallet, satt ryttarna och red på spiltbom- marna. Tjuven hade gett dem sömnpulver och flyttat dem dit. Det var två smålänningar, som var på väg till stan. Så kom de till / en åker, och där låg en skära. Då undrade de, vad det kunde vara för ett djur, som hade ätit ett så stort stycke av åkern. Det djuret borde slås ihjäl, tyckte de, och så tog den ene små- länningen en stake och smällde till med, men skäran for upp och höll på att skära halsen av honom. Då tog de med sig skäran hem och murade in den i ett särskilt hus, för ett så farligt djur borde inte gå ute och äta, tyckte de. Skäran kallade de för "kvåmmdjävel", och huset, där de hade henne, fick heta "kvåmm- djävulshuset". Det var en käring, som alltid kal- lade sin gubbe för "lusaknäckare". Han hissade ner henne i en brunn, och hela tiden, som hon kunde pra- ta, så kallade hon honom lusaknäckare, och när hon inte kunde tala, så dräpte hon med fing- rarna över vattnet, till hon drunknade. / Det var en gubbe, som alltid tyckte, att kä- ringen gjorde för lite. Han gick själv i skogen och högg ved, och så ledsnade käringen på hans prat och sa, att de gott kunde byta, så fick han se, hur gott det var. Han skulle brygga och baka och kärna. När han skulle hämta vatten, band han kärnan på ryggen, så all grädden rann ut, när han böjde sig ner över brunnen. Då han ba- kade glömde han att lägga jäst i degen, så den kastade han in i ugnen efteråt. Käringen hade sagt, att han skulle lägga humle på drickan, och nu hade de en hynda, som hette Humla, den lade han i, och då drunknade hon i dric- kakaret. Så skulle han koka kål, käringen ha- de sagt, att han skulle ta det, som var grönt, och så fick han tag i en grön tröja, som han hackade sönder och kokade. Kon tjudrade han på taket, för där växte det gräs, och så satt han och rörde i grytan och hade fäst repet om armen på sig, och så ramlade / kon ner, och då for gubben upp i skorstenen, och där satt han, när käringen kom hem. Det var en pojk, som hade fått tjänst hos en jätte. En dag skulle han hjälpa jättekäring- en att bära vatten, då ville pojken ta hela brun- nen, men jätekäringen sa, att då får hon hellre bära ensam. En gång var han med jätten och fäll- de en stor gran, och när de drog hem den, så åk- te pojken i grantoppen. Så skulle de tröska, och då ville pojken ta ner ryggåsen och ha som slaga, då sa jätten, att han tröska heller en- sam då. Jätten hade kommit överens med pojken, att han skulle få stanna hos honom, tills göken gol, men han ville bli av med honom före. En gång hörde pojken, att jätten talade med sin käring och sa, att han skulle slå ihjäl poj- ken. Då lade pojken smörkärnan i sin bädd, och så kom jätten på natten och slog till, så / grädden skvätte högt upp på väggen. Jätten trod- de, att pojken var död, och det sa han till käringen. På morgonen gick käringen upp före jätten, och så fick hon se, att pojken levde i alla fall. Då klättrade hon upp i ett träd och gol som en gök för att lura pojken att flytta. Poj- ken gick in till jätten och sa, att det satt en fågel i trädet där ute, den ville han skjuta. Så fick han bössan och gick ut och sköt käringen. Så var det en tävlan mellan pojken och jätten om vem som kunde äta mest. Pojken hade en skinn- påse innanför sin tröja, som han stoppade ma- ten i, och när han var riktigt märr, så skar han hål på den, så att all vällingen rann ur. Jätten skulle göra likadant, men han skar upp magen på sig och dog. Sen tog poj- ken allting, som jätten ägde. Det var en blind förken, som hade / ett så grant örtland, och för att hon skulle råka dit, så hade hon ett snöre mellan stugan och lan- det. Så hade hon en friare hos sig en dag, och så skulle hon visa honom sitt örtland, men då hade något varit framme och flyttat snöret, så att hon visade honom till sopedyngan i stället. "Allt detta har jag planterat", sa hon. "Ja, det kan jag tro", sa friaren. Så skulle hon gå hem, men först ville hon ha en kyss av honom. Då knäppte han upp byxorna, och så vände han ända till. Så fråga- de hennes mor, vad hon tyckte om friaren, och då sa hon, att han var så rysligt hårkäftater, och så hade han en sådan onner ande. Det var en flcka, som hade besök av en friare. Hon hade virat ihop ett stort rock- huvud och skulle spinna. Friaren undrade, om hon spann mycket. "Sånna vräker jag ner många på dan", svarade hon. Då lade han nyckeln, / som satt i hennes kista, i rockhuvudet, och sen kom han inte tillbaka på fjorton dar. Då gick hon alltjämt och letade efter sin kistnyckel. "Då har du inte vräkt ner många rockhuvud, sen sist jag var här", sa friaren. Det var en pojk, som hade hittat en ihålig nöt. Så mötte han skam och frågade honom, om det var sant, att han kunde göra sig så liten han ville. Det sa skam, att han kunde, och då ville pojken, att han skulle visa det. Så kröp skam in i nöten, och pojken satte en träpin- ne i hålet, och sen gick han till en smed och bad honom, att han skulle knäcka nöten. Först smällde smeden till med en hammare ett par gånger, utan att det gjorde något, men så tog han till storsläggan och drämde till det värsta han orkade, och då sprang nöten sön- der och for i taket, och det var, som om hela / smedjan skulle följt med. "Det var bestämt skam, som var i nöten", sa smeden. "Det var just det han var", svarade pojken. Det var en kung, som var ute och reste, och så fick han tag i en pojk och und- rade, om han hade sett kungen. Det hade poj- ken inte, men så fick han åka med i vagnen. Kung- en sa, att när de kommit fram, skulle han visa honom kungen. När sen alla hälsade så väldigt ar- tigt, frågade han pojken. "Vet du nu, vem som är kungen?" "Ante jag eller herrn", sa pojken. Det var en präst, som inte kunde få frua i pjätt, och så frågade han klockarn, som hade många barn, vad han skulle ta sig till. Klockarn sa, att han skulle lägga henne på en slät, hård backe. Det gjorde präs- / ten, och en bagge; som gick nära intill såg detta och kom och gav prästen en väldig knuff, och så tog frua sig. Prästen blev så belåten, att han ville ställa till kalas och bjuda klockarn. "Hellre baggen", sa prästafrua. Vår Herre och Sankte Per var ute och gick, och så kom de till ett ställe och frå- gade en lat piga efter vägen. Hon låg och vi- lade sig och svarade på deras fråga, men res- te sig inte upp. Så träffade de en dräng på ett annat ställe, och han var hövlig och följde med och visade vägen. Sankte Per tyckte, att han borde belönas, och Vår Herre sa, att han skulle få den lata pigan. Det tyckte Sankte Per var en dålig belöning, men Vår Herre sa, att det går bra, när två olika kommer ihop. Om båda två är lata, blir det mycket sämre. / Det var en drottning, som satt och sydde vid ett fönster, och så tittade hon ut och räkade sticka sig på nålen. Det var nyfallen snö, och så klämde hon ut blod i snön, och det såg så grant ut, så hon önskade sig ett barn så rött som blod och så vitt som snö. Sedan fick hon ett barn, och det blev prinsessan Snövit. När prinsessan var några år, dog drott- ningen, och kungen gifte om sig med en hög- färdig, stolt och vacker prinsessa. Den nya drott- ningen hade en trollspegel, som hon tittade i ibland. "Säg, lilla spegel, om jag den vack- raste i landet är?" frågade hon. "Ja, sköna drott- ning, din skönhet är stor, du fagrast är av alla", svarade spegeln. Då var drottningen belåten, men eftersom den lilla Snövit växte upp, så blev hon ändå vackrare, och då svarade spegeln. "Ja, sköna drottning, din skönhet är stor, men prin- sessan Snövit är fagrast av er båda". Då blev drottningen avundsjuk och ville döda Snövit, / och så befallde hon en jägare, att han skulle ta med sig Snövit ut i skogen och döda henne. Som ett tecken på att han hade uträttat drottningens befallning skulle han ha med sig Snövits lungor och lever med sig hem till drottningen. Jäga- ren tyckte, att det var synd om Snövit, och hon lovade, att om hon bara fick leva, så skulle hon aldrig komma igen, så drottningen skulle inte få reda på något. Då sköt jägaren i stället ett vildsvin, och så tog han hem le- ver och lungor och gav drottningen, och så kokte hon dem och åt upp. Nu var hon säker på att ingen var vackrare än hon i landet. Men Snövit vandrade omkring i skogen och kom till slut till ett litet hus, där det bodde dvärgar. De gingo i ett berg och grävde efter guld och malm, och när Snövit kom dit, så var inge hemma. Hon gick in och fann sju små sängar, som stodo där, och nu var hon så trött och hungrig och ut- mattad, så hon tog och åt lite hos var och en / av dem, för hon ville inte äta upp allt för någon, och sedan lade hon sig i en av sängarna. Då de små dvärgarna kommo hem, så upptäckte de, att någon hade varit där och ätit. "Vem har ätit på min tallrik ?" frågade en. "Vem har stungit med min gaffel?" frågade en annan. Till sist fingo de syn på henne, och då tyckte de att det var ett så litet vackert barn, så de ville inte väcka henne, utan den som skulle legat i hennes säng, lade sig i stället en timme hos var och en av de andra, och så blev det morgon. Hon blev först rädd för dem, med sedan fick hon stanna där, men hon lova att inte tala med någon, för att hon inte skulle förråda sig. Drottningen fick i alla fall reda på att Snövit levde, för när hon tittade i spegeln, så sa den, att Snövit var fagraste av alla. Så kom drottningen dit utklädd till en gammal kä- ring, men Snövit ville inte öppna. Drottningen var så hövlig och frågade, om hon fick ge / henne en kam, och hon ville själv sätta den i Snö- vits hår. Sedan gick drottningen, men det var en gif- tig kam, och när dvärgarna kommo hem på kvällen, så låg Snövit på golvet och var av- svimmad. Så fort de fick syn på kammen, så tog de loss den, och då vaknade Snövit upp igen. Så fick hon berätta, vad som hade hänt, och hon sa, att hon hade trott, att det hade varit en gammal käring, som gav henne kammen, och så fick hon lova alla igen, att inte tala med någon. Men drott- ningen tittade i sin spegel, och den svarade hen- ne liksom förut: "Ja, sköna drottning, din skönhet är stor, men prinsessan Snövit är skönast av er båda." Då gick drottningen till Snövit om igen, och nu ville hon sälja ett snörliv till henne. Snövit tyckte, att snörlivet var så grant och kunde inte låta bli att köpa det, och då föll Snövit ner och såg ut, som om hon var död. När dvärgarna kom hem flängde de av henne snörlivet, och så vaknade / hon upp igen. Nu sa dvärgarna än en gång, att hon inte fick öppna sin dörr för någon. Då drottningen tit- tade sig i spegeln, gav den henne samma svar som vanligt, och så förstod hon, att Snö- vit ändå inte var död. Då hittade hon på att göra i ordning ett äpple, som var rött på ena sidan och vit på den andra, och så gick hon till Snövit med det. Hon lyckades få tala med Snövit nu också och gav henne äpplet. Men Snövit var rädd och ville inte ha det, och då ville drott- ningen visa henne, att det inte var farligt. "Bit du av det röda, så skall jag bita av det vita", sa hon. Då bet Snövit, och nu fastnade äppel- biten i halsen på henne, och så föll hon ned och var livlös som de andra gångerna. Denna gång- en kunde dvärgarna inte få liv i henne, så nu lade de henne i en glaskista och tog henne med sig till berget, för de ville åtminstone se henne, när de arbetade. En av dem vaktade vid kistan, me- dan de andra arbetade. Till sist kom det en ung / kronprins dit, och han blev så förtjust, så han vil- le köpa henne och ta med sig hem och ha att se på, så vacker var hon. Så skulle de hjälpa honom att bära hem henne, men det var så mycket sten, där de skulle gå, så en av dem snubblade, och då flög äppelbiten ur halsen på henne, och hon tog liv igen. Så följde hon med kronprinsen hem och blev gift med honom. Drott- ningen var också bjuden till bröllopet, och då ordnade kronprinsen så, att hon fick dansa i glödande järnskor, och så blev hon uppbränd.
"Joajakta" det var en som sköt jula dag, och sen har han aldrig haft någon ro.