Transkriberad uppteckning

Det var en som hette Jan Orsn i Örträsk som bjöd en rik lapp att åka med sig, han skulle till Lycksele, men lappen var inte pigg på det. "Ja ska ränn", sa han. Men till slut skulle han väl åka, men då ville han ha hund sin med sig i släden. Det ville inte Jan Orsn, men lappen sa att det skulle han: "Han är min följeslagare i livet och min hämnare efter döden", sa han. Ja, så fick han ta hund med, men Jan Orsn hade tänkt ta livet utav lappen, för han var rik, och han brukade bära pengarna på sej. Så han tog fram en yxa och slog först ihjäl hund och sen slog han lappen. Men i all hast fann han inte pengarna — han hade dom förstås i "lappskåpen" (i barmen i kolten) — och så blev han rädd att nån kom, så han kasta lappen ur släden och körde sin väg. Men lappen han dog inte utan vakna till liv, och då börja han på spå (trolla). Det var en bonde som kom och körde, och då hörde han att han [lappen] sa att sonhustrur i tre led skulle få ligga i tjugo år vardera. Och så har det gått också. Det är nu den tredje som ligger. Men då Jan Orsn var död, så samlades allt vad hundar som fanns i socknen på hans grav. Det kunde vara en 40-50 hundar där, och dom grävde så dom kom ända ner på kistan, och dom ylade och levde så det var alldeles förfärligt. Folk var tvungen att skjuta ner sina hundar. Det där har Örträska (Örträskborna) talat om så många gånger. Och min svärmor hon tjänte där i gården, så det är väl kanske en hundra år sen han försökte döda lappen.