Transkriberad uppteckning

Frimurarna hade allt skuld för farlig dålighet förr i tiden, ock en konstig befattning hade de med. Jag har alltid blivit skrämd för fri¬murare, ock min mor hon var alltid rädd, när far var inne i Jönkö¬ping, för det visste en väl, att de försökte locka folk till sig. De gick ikring på gatorna om nätterna i röda kläder, ock kom en då för nära, så knep de en allt. Ock de hade pigor, som kom till dem med smör. Ock när de var komna in till dem, så var de mogna, för de'kom aldrig tillbaka. Dem tog de död på förstår sig ock skickade av till hedningarna, för de äter ju inte annat än folkkött. Ock det skickar de av hela lådor med sådant. Prästen i Barnarp han var frimurare han, så präst han var. Ock sen han gick in ock blev frimurare, så hade han alltid på sig fri: murarsabel ock hammar ock slev. Ock sabel hade de förstår sig till att hugga sönder mänskorna med, ock hammarn till att spika igän lådorna; men vad sleven var till, vet jag väl inte. Ock för var ock en som var med så hade de en tavla, ock om han röjde dem ock var anmäld, så behövde de andre bara sticka med en nål i frimurartavlan, ock då dog han på fläcken. Ock när någon av dem var död, så låste de inne sig med honom. Det var klart, att de hade något stollastycke för sig, ock att det var något de skulle ha reda på. Kusken hos honom, kyrkohärren, han fick allt se hur det var, han. Han körde prästen till stan en gång ock skulle vänta utanför huset, där de höll till. Han var inte ledsen av sig, så när kyrko¬härren blev kvar, så klev han på. Han gick igenom första rummet ock andra rummet, ock när han kom in i tredje rummet, så var han inne hos frimurarna. Ock tavlorna de hängde runt ikring väggarna, ock mittpå golvet var det ett stort hål. Där stoppade de ner folk, förstår sig. Men han var knappt inkommen, så kom det två av de rackarna ock högg tag i honom ock skulle till att stoppa ner honom. Men han, drängen, var alltid ivrig ock barbarisk, så han tog dem bägge två, ock satte dem med huvudet i hålet. Men då kom de fram från alla håll, så drängen han fick lov springa ut genom fönstret. Så den gången fick hedningarna ingenting. Men till sist fick de allt sluta med affären inne i Jönköping, ock när de flyttade, så reste de på natten; men där de hade varit, luktade det efter dem, så det var rent farligt.