Rumskulla, Småland
I Rumskulla kyrka
På Rumskulla kyrkogård finnes en grav, som är sex alnar lång, och det är sanning, för jag har sett'en själv. Å det va så att i Rumskulla kyrka stod i ett fönster ett skelett, och det var så långt, att de hade haft mycket svårt att resa upp det i kyrkofönstret. Å där har de stått i flere hundra år å de hette Skinn Skärping. Så kom det till Rumskulla en ung präst, som förargade sig över belätet, som stod i kyrkofönstret å befallde körkestöten å begrava de. Å kyrkestöten sa emot men prästen befallde å körkestöten måste begrava det. Men se nästa da stod det i fönstret igen. Prästen blev arg, å så begrov han skelettet själv och kastade vigd jord över de, men nästa da stod det i fönstret. Nu va de så, att klockarn i församlingen fick en piga, som varken var rädd för hin håle eller för spöken. En kväll spelte prästen och klockarn kort å klockarn skröt med sin orädda piga. "Å, vi får väl se", sa prästen, "säj då åt pigan, att hon går efter Skinn Skärpe å lägger honom här på golvet". Klockarn gav pigan körkenyckeln, och hon gick rakt fram till fönstret, där Skinn Skärpe stod, drog ner honom ur fönstret och skulle dra hem honom. Då knäppte han benrangelsarmarna om hennes hals å sa: "Du ska bära hem mej igen!" – "Jajamen", sa pigan. Hon gick upp me benranglet, lade den på golvet breve prästen, som sa: "Du slipper å bära hem honom i kväll, du får vänta te dager". "Å, nej", sa pigan, "de e bäst å bär'en tebaks me ens." Å så drog hon honom tebaka och feck me stort besvär upp honom i hans fönster. Hon trodde allt klart, men då fick hon åter hans benrangelsarmar om sej, å han sa: "Gå fram te altarringen. Där setter en kvinna, och du ska hälsa henne från Skinn Skärping å fråga, om hon förlåter mej." Pigan gjorde, som han sa, gick fram till altarringen, där kvinnan satt å hälsade från Skinn Skärping å ba henne förlåta honom. "Ja", sa kvinnan, "om Gud förlåter honom, så förlåter ja honom." Pigan gick tebaka me budet, å som hon sagt det, föll Skinn Skärping till stoft.
