Öja, Södermanland
Gossen, som sökte tjenst.1
Det var en gång en Gosse, som gaf sig ut i verlden: kom så till ett stort Berg, der han gick genom en smal mörk gång tills han kom till en koppar [dörr] och ett grant rum med en silfverdörr, och så ett ännu ståtligare rum med en gulddörr, der inne allt var af guld och en Gubbe satt och rörde i en kittel på spisen.
»Hvad vill du här?»
»Jag söker tjenst!»
»Det kan du få hos mig», sade Gubben: »kom hit och rör i kitteln, mens jag går ut på jagt, och sköt mina hästar, så nemligen att du lägger hö under svansen och eld under näsan.»
»Jo», sad' Gossen!
Gubben gick och pojken blef sömnig, och hans skinnmössa damp ner i grytan och — blef förgyld! och så förgyldte han alla sina öf riga paltor. När han sen kom i stallet, sade hästarne:
»Vi äro förtrollade Prinsar, TrollGubben plågar oss, byt om fodret, och rädda oss härifrån. Tag svärdet, pipan, flaskan och borsten: drick ur flaskan, så kan du handtera svärdet.»
Der voro tre sadlar: en af koppar, en af silfver och en af guld. Så flydde de sin väg. — Snart hördes dån efter dem: hästarne sade: »Kasta ut borsten» och önskade; blef så en tjock skog. Trollet kom efter; men måste hem efter sin lilla yxa — skogen blef snart borthuggen, och så vidare foro de fram. Trollet kom: pojken kastade ut flaskan och önskade: straxt blef det en sjö. Troll[et] drack tills det sprack; och då voro de räddade!
De kommo så till ett kongligt slott, der Konungen var sjuk. Pojken släppte då hästarne, som lofvade, att bara han blåste i pipan skulle de straxt komma och hjelpa honom. Nu fick pojken tjenst i slottet. Men det blef krig, och båda Prinsarne, Konungens söner redo ut i kriget, och pojken bad att få följa med; men på en gammal svart märr, på hvilken pojken satt och ropade, när Prinsarne redo förbi:
»Jag skall, och jag skall, och jag skall i krig i dag!»
De frågade hvart han skulle ta' vägen och skrattade; men han sade bara:
»Jag skall, och — —!»
Men sedan de ridit förbi, blåste pojken uti pipan, kom hästen med koppar-sadeln; pojken tog på sig sin förgyldta klädning, red om Prinsarne och vann slaget innan de hunnit fram. Prinsarne, som sade sig vunnit slaget, blefvo väl emottagna och trakterade på slottet; men [pojken] satt ännu utanför och ropade på sin svarta märr:
»Jag har, och jag har — —!»
Som Konungen var sjuk, skulle Prinsarne ut på jagt och skaffa något färskt. Pojken fick äfven nu följa med på sin svarta märr, och ropade:
»Jag skall, och jag skall på skytt i dag!» men blåste så i pipan, hästen med silfversadeln kom, pojken red nu ock förbi Prinsarne i sådan fart att de ej nu heller kände honom, skjöt bort alla granna foglar för dem, och lemnade bara kråkor qvar åt Prinsarne, som af pojken för sina finger- och öron ringar tillbytte sig de granna foglarne, hvarför de åter blefvo väl emottagna af Konungen på slottet.
Men en gång till skulle Prinsarne på jagt: gossen red nu om dem på hästen med guldsadeln, och det gick som förut. Och Prinsarne hade nu ej annat att ge för pojkens granna foglar än sina egna öron-snibbar. Nu red gossen hem i sällskap med Prinsarne i sin präktiga guldklädning; och när de nalkades slottet, kommo de tre vackraste Hoffröknarna emot och kastade guldäplen åt dem, och hvar och en som fick ett äple skulle få äplets ägarinna till gemål.
Nu inbjödos alla tre till Konungens bord: och då frågade Konungen hvar hans söner hade gjort af sina ringar: hvarpå Gossen framvisade dem jemte öron-snibbarne, och sade, att alltsedan han kommit i Konungens tjenst hade han uträttat allt i Prinsarnes ställe; desse rodnade och kunde ej neka dertill, och blefvo nu för sin lögn aflifvade, och så blef gossen Kronprins i stället. — Slut.
L. Petterson, Öja, f. 1824. Skollärare.
