Transkriberad uppteckning

Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.