Transkriberad uppteckning

Jag är född i Nedre Ullerud men jag kom hit till Ekshärad mycket tidigt och kom i tjänst här. Då blev jag säterkulla på sommaren och det höll jag på med i många år. Vi for till sätern i slutet utav maj, sedan de hade kört bort vargarna på Peregrinusdagen. Då sprang de i skogen och skrek och tände upp eldar för att skrämma bort dem och det behövdes allt för det fanns så gott om dem. Det hände allt rätt ofta att det kom en varg fram ut skogen och tog en sö (ko) för oss, men för det mesta kunde vi jaga bort dem för de kom aldrig i några flockar så där på sommaren. Någon björn har jag aldrig sett vild. Det kunde nog hända ibland att de gav sig fram till sätrarna och tog något djur men om de inte blev stämda så brukade de inte vara farliga. Men blev de det så frågade de inte efter något utan gav sig rätt på den som de var stämda på. På den tiden måste det alltid vara två säterkullor. En fick lov att vara hemma och ysta och kärna och en var alltid med djuren för vargarnas skull. För att de skulle följa med ordentligt så hade vi alltid med oss en påse med mjöl och salt. ”Slekepåse” kallade vi den och den hade vi vid sidan. När korna fick smaka på det så behövde vi aldrig vara rädda att de skulle gå för långt undan utan då kom de så fort vi lockade på dem. Det blev allt ledsamt ibland att gå där i skogen och då ”lullade” vi en bit för korna, men orden till det minns jag inte. Det var många olika bitar, men de var inte så märkvärdiga heller när det bara var kräken som hörde på. Ibland så gjorde vi näverlurar och blåste i, det hörde de andra säterkullorna och svarade och på det viset blev det inte så långsamt. Maten som vi hade med oss bar vi i en ”näversäck” på ryggen och för det mesta hade vi näverskor på oss. Ibland om söndagarna kom det ungdom upp från socknen men det blev ju inte så ofta. När de gjorde slåttern på vallen så kom det ju också upp folk. I början på juli for de alltid hem ifrån sätern och stannade hemma tills slåttern var gjord, för då behövde de allt folk hemma vid gården och då fick väl djuren skaffa sig vad de kunde på det nyslagna och så fick de väl litet hö till hjälp. När slåttern var slut for de tillbaka till sätern igen och då stannade de ända till i slutet på september, för då skulle de hem till ”Skogamarken”, det var friveckan då. Sedan började de göra i ordning linet och så skulle det vävas åt alla som skulle ha nya kläder och så kom det skräddare och skomakare. Slaktare hade de också då på hösten och det mesta av slakten skulle var gjord till Lusse, men i senare tid började de med att de skulle slakta julgrisen just den dagen. Men de hade ju alltid mer att slakta och det hade de undangjort förut. På Lusse var de tidigt upp på morgonen och åt. De skulle ha sju frukostar den dagen brukade de säga. Till dess brukade de ha stöpt julljusen också och dem använde de för första gången den dagen, sedan tog de inte fram dem förrän till jul, de lyste sig mest med stickor annars. Till jul skulle de ha all trösk gjord, annars var det skamligt. För efter jul då skulle de vara färdiga att börja i skogen och under julen var det skamligt att ha något annat arbete än det allra nödvändigaste. Så där på hösten bakade de mycket också. Allt tunnbröd för hela vintern bakade de då och förvarade, men det egentliga julbrödet bakade de först emellan Lusse och jul. Det var flera olika sorter och annars begagnade de mycket havremjöl i brödet men det fick de inte ha i julbrödet utan det skulle de ha rent rågmjöl i åtminstone. Jag har ett minne utav också att de hade ett bröd som låg på bordet hela julen och sen grävde de ner det i sädesbingen och delade ut det till folket när de sådde och jag tror att hästarna fick med utav det också. Brännvin och öl hade de alltid till julen men det var mest manfolket som ställde med det. De gjorde malt själva och humle hade de vid varenda gård.