Transkriberad uppteckning

Den 1 maj skulle de stänga kreaturen från inägorna på utmarkerna. Här var så många led förr på vägarna att de inte fick ställas upp förrän 1 maj, och så skulle de ta ned dem 1 okt. Det var för att det var så slaskigt på vägarna om vintern och svårt att gå av och öppna, när de körde. Annars hade de kreatur ute på inägorna så fort det blev barjord. När de släppte ut kreaturen på våren, skulle de röka dem med svavel och lägga en buskakniv på tröskeln, så att de skulle gå över den. Det var väl för att de inte skulle bli modstulna, de hade för sej, de gamla, att de kunde fördärva´t, den ene för den andre, om de hade nån ovän. Bjällerkon, på den skulle de ha flögrönn, -det växte bort på berg, fåglarna skulle väl ha dragit å trövet. Det skulle vara vara fastsytt i bjällran och så vitlök med, så skulle de inte vara god till att medstjäla dem. Blev de medstulna, så fick de varken mjölk eller smör. Det skulle de ha i selen på hästen med, så att det inte skulle kunna maktstjäla dem. Det var väl lika dant överallt, både här och i Örby, det var så allmänt förr överallt. Att korna längta - det var min far ute för en gång. Han köpte en ko uppåt Kinna. Hon var väl kommen ifrån Seglora, och den gjorde inte annat än gapa. Men så tog far och gick ner åt Seglora till dem. " I ville la inte sålt den dära koa, ja köpte, kan ja tro", sa far. Och mora där kunde då inte neka till att det var så. "Då kan I ge mig en bit brö" sa far. Och sen när far var hem-kommen, gav han kon bröbiten, och sedan längta aldrig kon mera, stod inte vid stättan och gapa, och de hade den koa i många år. Och så sa far till mora med " Nu sörjer I la inte den koa mer, så hon ska ha ont av det", och det sa mor med, att det syntes då vad det kom av. De skulle låta repet, som de hade lett kon i till tjurn, sitta på ett dygn likaså skulle de lägga en lövkniv över tröskeln, när de ledde ut den. Vi gjorde väl det med den första kon vi hade här för en 56 år sedan. Det var allmänt överallt både på bättre och sämre ställen. När det är kvigor, är det ofta de går och känner på juvret på dem för att de skall bli bättre, när de skall börja mjölka dem. Så hade de för sig att om karlar rörde vid dem på juvret skulle de svullna så illa. Då skulle de ta en skjorta, som den karlen hade tat å sej och torka juvret med. När kora hade kalvat, skulle de först ha e rå "potäta" och så lite svavel så skulle de ha lite dricka med salt i. Se svavel skulle inte några trolldomar rå på, då skulle de inte kunna maktstjäla dem. Det skulle man ha svavel och vitlök på hästen också. De fick inte bära mjölken bar över gården och fram när de hade mjölkat en nylidd ko. De skulle ha en spann med lock på. Fordom hade de byttor av ek och mjölka i, men då skulle de ha en koppar-spann med lock till med sig för att tömma i. Det skulle de ha en 14 dagars tid minst, de fick inte gå öppet med det, för då hade de för sig bergatroll och sjöjungfrur skulle komma åt det. När de gav bort mjölk, skulle de antingen doppa eld i den eller också lägga ett saltkorn i. Man fick aldrig lägga en sele på marken "Hoppetossera" kunde gå och pessa på selen, och då gick håret av hästen på den fläcken. Jag har då aldrig sett det, men jag har då heller aldrig lagt ifrån selen på marken, för det fick jag lära mig ifrån det jag var barn. Ifall hästen blev rädd när de var ute och körde eller det var nånting, så han inte gick, skulle de gå fram och titta under betslet. Hästar ser allt möjligt. Jag skjutsa en gång en gammal käring ifrån Skene, som hade vart och satt iglar på min faster. Det blev sent innan vi komiväg. När vi kom på Örby Hed datt hästen på knä. Jag ryckte till honom - det var en ung häst- och han sprang då till. När vi hade kört en liten bit så sa käringen att det skulle jag inte gjort, för där var nånting i vägen, som inte kom fram. Ville jag gå fram och stryka av betslet och titta igenom det, så skulle jag få se vad det var. Och jag var aldrig rädd av mig utan jag gjorde det. Jag såg det med, det var en likfärd, kommande fram på vägen. Vi hade kört rätt genom den sa käringen, se, hon hade sett den. Det blev inte långt till jag var med i samma likfärd. Det gick vård före som hon sa. Men det var inte alltid bra att titta under betslet, sa hon, för det kunde vara såna föremål som var ilskna av sej.