Transkriberad uppteckning

Julahalm hade de i var eviga stuga. Det bars in stora bultar och sattes på golvet. Sen skulle de leka och dansa omkring dem, både unga och gamla. Sen bredde de dem tills de skulle äta. Så julanatt skulle alla ligga i julahalmen. Julebockar gjorde de. Det skulle man ligga på ryggen och kasta upp benen över huvudet och ta den och så kasta å den så långt man kunde. De kunde sätta den ett par alnar från huvudet. De skulle lägga på en stor eld julafton om kvällen, det var julabrasan. Juladan om morgonen skulle de gå och titta i askan - den fick inte röras innan. Var det då blivit någon förhöjning på den, då skulle det betyda att det skulle bli lik i huset det året. Det skulle vara som en likkista. Om det var jämt i askan så blev det väl ingenting. Var det något märke till nån liten fot och den vände sig utåt, då skulle det dö nån också, men vände den sej inåt då skulle det komma något litet barn åt huset. Så skulle de också gå ut julafton om kvällen när de satt och åt kvällsmat och titta igenom fönstret. Syntes där då nån huvudlös av dem, som satt där inne vid bordet, då skulle den dö på året. Den seden kommer jag inte ihåg, men mor talte om det. Två, tre stora spetor med kanske en 40 kakor på var stång bakte de till jul. De höll på en vecka och bakte. Det skulle vara till lilla jul. Det var vörtabröd och blansesbröd och rågbröd. Blansesbröd, det va lite havre och lite råg till det, det var gott bröd. Så skulle alla barnen och tjänarna ha julahögar: en stor kaka och en mindre och så julavägner och gåser. Gåserna va gjorde som en höna, och så satt där pepparkakor till ögon. Det hade de för sej, att så många som var döda på året, så skulle de titta hem julafton. Och det va nog en saga, som kunde vara sanning på flera ställen.