Transkriberad uppteckning

Käringen skulle ut och ri om påsk, och då ville tösen, som tjänte där, vara med. "Ja, då får du ta sopelimmen." För hon själv skulle ha ugnssopan. Och det bar av upp igenom skorstenen. Och sen red di, tills de kom till Tösse. Där fick de vänta så förfärligt länge på Satan, innan han kom. Och när han då kom, blev di så glada. "Åh, det var väl att du kom. Vi har väntat på dej så länge." — "Ja", sa han, "mitt hinder det var, att jag fick ett bud ifrån Brålanda. Jag var där för att leda en tjänstekvinna till att vrida huvudet av sitt barn". Sedan bar det i väg med detsamma med allihop. Så kom de till hans boning och där tillredde di en måltid och satte sig till bords allesammans. Då var det uppstekt grodor och ormar och sådant, och de tyckte det var fint och åt och drack och mådde bra. Men denna hära flickan, hon ville inte äta't, för hon såg, vad det var. "Ät, din tosing, se hur kostelig mat det är", sa de andra till henne. När di hade spisat, så la di sig intill hinan en lång rad på golvet, den ena vid den andra, och då knäppte Satan ett bälte otn sig och rulla sig över dem allihop. Och då bledde di med gn liten bytinge var och en allihop, och den skulle dödas och vara till smörja en annan påsk. Så lärde han dem, hur de skulle få vind i väderkvarnar. Då skulle de knyta en näsduk i di två "sneppane". Och när di hade knutit desse två, så blåste det tämligt. Men så knöt di tredje knuten. Då gick kvarnen, så di fick malet. Men om di knöt den fjärde knuten i den fjärde sneppen, då blev det vind, så det gick sönder alltsammans. Men se, denna tösen, hon la sej inte på golvet och var inte med i något utav detta. När hon sen kom tillbaka, så for hon till sitt hem, för hon blev sjuk och dålig. Och det gjorde nog Satan vid henne, för hon tala om alltihop, det hon hörde och såg, där hon hade varit med. När hon kom hem till mor sin, så sa den: "Tänk om vi finge lite blåsande vind, så vi finge mala och få lite mjöl till bakning och kokning." — "Jo då", säger tösen, "vill mamma ha vind?" — "Ja då", säger modern. Och tösen gick ut och knöt två knutar på en näsduk. "ja, nu tror jag allt jag kan mala", sa modern. Så knöt tösen den tredje knuten i den tredje sneppen. "Ja, gubevars, nu kan jag mala så mycke jag har", sa modern. Men så knöt tösen för ro skull den fjärde. "Åh, gubevars, ta upp den, för då blåser kvarnen över ände", sa mor hennes. Men så sjukna tösen och bledde förstörd till hela humöret, så det var inget nyttigt för henne, det här.