Segersö

Af gammalt har man hört berättas och af den vittre kyrkoherden och nitiske fornforskaren Johan Gustaf Hallman Gustafsson samt efter honom Rhyzelius och i senare tider Berndes med bestämdhet påyrkas, att Segersö skulle vara den plats, dit sagan om Habors och Signilds kärlek och sorgliga död rätteligen borde förläggas, då der finnas såväl Habors röse och Signilds källa som lemningar efter konung Sigars borg. Huru härmed kan förhålla sig, äfvensom att med någon visshet bestämma det ena eller andra af de många härom täflande orternas större eller mindre rätt till en sådan heder, torde numera vara omöjligt, då man vet huru godtyckligt Nordiske antiqvarier ända in i våra dagar behandlat och på allt vis sökt att grumla den rika kunskapskälla, som funnits i våra sägner. Emedlertid beskrifver Ulmpagius i sin berättelse till Antiqvitets Collegium af år 1666, Habors röses forna utseende sålunda, att dess omkrets — på hans tid nämnligen — varit 78 famnar och höjd 4 famnar samt att en rygg af smärre stenar till en alns höjd varit lagd tvärtöfver röset från norr till söder, och försäkrar att det "aff urminnes tidh ähr kallat Habors Röös". Om den derinvid belägna Signilds källa berättar han, att "monge i forne tijdher sig der för ögnewerk tvättat hafver", hvadan denna synes hafva varit en gammal of ferkälla. Då nu Ulmpagii uppgifter äro vida äldre än Hallmans funderingar, borde väl intet skäl finnås att betvifla sanningsenligheten af dessa båda minnesmärkens såsom uråldriga uppgifna namn, hellst sjelfva ställets namn, Segersö (i medeltidshandlingar Sigarsö) gifver anledning att tänka på en Sigar. Men härvid stannar ej Ulmpagii berättelse. Han säger nämnligen vidare: "Söder om rösan synes tekn til två store välmurade källare, af f hvilke så mellansom sijdemurarne temmelig tiocka än stå qvarre, och sägs ther haf fva warit een Konungs Hoff gård. Wällb: Herren Hr Jacob von der Linde haffwer sedt der öffwer hwalffwet i källaretrappan een Sten, på hwilken een Crona war uthhuggen, och der under: Siwar Konungh, hvarom widare wetskap af f wälbemälte Wällb: Herre kan sökias." Uppgiften om denna sten påminner alltför mycket om den af presten Beyer uti hans Beskrivelse over Bringstrup og Sigersted Sogne (1791) omnämnda, men då naturligtvis förstörda runstenen hvilken han funnit ristad till Sigars minne, och hvars anförda inskrift lika mycket röjer hans okunnighet i runspråket som hans bristande sannfärdighet. Har derföre år 1666 en sten funnits vid Segersö med orden "Siwar Konungh" under en krona, så torde man utan fara att misstaga sig kunna påstå, att denna tillkommit genom någon af ställets egares, och kanske just den anförda "Vällb. Herrens Herr Jacob von der Lindes" benägna försorg. Will man derföre antaga — och hvarf öre skulle väl Segersö i detta fall ega mindre befogade anspråk än så många andra af dess medtäflare — att sagan om Habor och Signe redan i urminnes tider blifvit här lokaliserad, så måste man dock erkänna att sagokunnige egare till stället och tjenstvillige antiqvarier icke sparat någon möda att här fästa den. Det sista och grundligaste försöket i denna rigtning gjordes år 1820 af en i öfrigt aktad och vetenskapligt bildad man Kapten P. B. Berndes, hvilken uti en till Kongl. Witterhets Historie och Antiquitets Akademien ingifven täflingsskrift framställt såsom folksägn en af honom sjelf diktad novell, vitnande om rik fantasi och en okunnighet om verkliga sägners art, som är ganska lycklig, då den gjort det omöjligt för författaren att föra forskaren på villospår.