Transkriberad uppteckning

I Järstorp begicks ett ohyggligt mord. Två unga flickor slogo ihjäl en kringvandrande handelsidskerska. Bokstavligen slogo ihjäl henne med sten. Den yngre flickan plockade sten och den äldre kastade och slog tills den gamla kvinnan gav upp andan. Sedan rånade flickorna henne och fingo väl byte för en 10-20 kr värde. Båda flickorna blevo gripna nästan genast. Den yngre föll till föga och erkände. Men den äldre – hon hette Stava – bekände aldrig. Hon dömdes likväl till livstids fängelse. Den yngre fick kortare strafftid. Under fängelsetiden skaffade sig Stava ett barn med fängelseprästen. När hon suttit inspärrad i 50 år, benådades hon och kom då till Järstorp, som var hennes hemort. Lite pengar hade hon från sin fängelsetid, höll sig alltid fin och prydlig, tiggde egentligen inte men vandrade omkring och "hälsade på". Hon kallades av folket Mördare-Stava. Men det var ju ingen, som tordes säga det till henne. Hon betraktades med avsky och med inte så lite rädsla. En mördare hade nån hemlig makt, och det trodde man om Stava också. Mördare-Stava hälsade ofta på i mitt hem. På herrgården Rustorp tyckte man till en början att det var synd om henne, och hon fick ofta stanna flera dar där. Men en gång, då hon stod i köket och tvättade sig, utropade ett litet barn, som också befann sig där: – Se, där står en moster (Ordet 'moster' är i den trakten allmänt tilltalsord och 'titel' för en äldre kvinna, gift eller ogift.) till och tvättar sig i samma vatten! Sen förstod man där på Rustorp, att det var något hemskt förknippat med Mördare-Stava, och sen förlorade hon sitt medhåll hos herrskapet där. Samma dag fick en dräng befallning att skjutsa henne därifrån. Hon sa då att hon ville till stan (Jönköping). Men när drängen kom igen, sa han: – Jag välte av faenskapet i Dunkehallar. När Mördare-Stava äntligen dog, spökade hon alldeles förskräckligt i långa tider.