Sägner

Falun den 15.1.1929. Herr David Arill, Torsby. Med anledning av Eder vädjan i Falu-Länstidning angående upptecknande av sägner för Västsvenska Folkminnesförening- ens arkiv har jag härmed nöjet meddela ne- danstående: Avdelning 2 angående döda som gått igen: Sägen No 1. En äldre syster till mig berättar: År 1909 stod i en av huvudstadens tidningar, att ett äldre par från landsorten besökte ut- ställningen i Stockholm och hade lyckats erhålla husrum genom förmedlingen för privata gäst- rum. Huset var åtskilligt gammalt men fullt tillfredsställande underhållet. - En natt vakna- de frun vid en syn. Vid rummets skrivbord satt en person, iklädd stålrustning, fjäder- buske i hjälmen och svärd. Med fjäderpenna satt han och skrev. Frun väckte sin man, som också iakttog synen. Efter en kort stund reste sig riddaren, gick mot en viss punkt på väggen, och försvann utan att låta höra ett ljud. På morgonen omtalades händelsen för värden, som på deras enträgna begäran gjorde en undersökning. Flera lager av gamla ta- / peter revos bort där riddaren försvunnit och till slut upptäcktes en okänd lönndörr. Denna öppnades och innanför fanns ett litet lönn- rum aller närmast lönngång. På golvet be- fanns ligga ett skelett iklädd liknande rust- ning som paret sett, med fjäderbuske och svärd. Skelettet tillvaratogs och jordades. Rust- ningens öde är ej av mig känt. - Artikeln slutade med de orden, att därest någon av tidningens läsare tvivlade på historien, fanns sagesmännens namn och adress hos redaktionen för konsultation. Sägen No 2. Historien passerade för endast några år sedan och är berättad av den döde personens gamla moder. Personen ifråga var född i Kopparbergs socken, Dalarne men bosatt i Stockholm vid tiden för händelsen. Herr E. P. var 27 år gammal och kontorstjänsteman i Stockholm. Han var förlovad och lysning hade redan ägt rum då han år 1919 insjuknade i spanska sjukan och avled helt hastigt. Under flera år efter- åt, visade han sig för sin fästmö iklädd ytter- rock och hatt. Det var endast nattetid hon såg sin f.d. trolovade. Förskrämd berättade hon tilldragelserna för sina anhöriga och en vä- ninna, som ställde sig synnerligen skeptisk till det hon hörde, och beslöt att tillbringa en natt hos andeskåderskan. Till sin för- skräckelse fick hon också se den döde uppen- bara sig, precis som berättats för henne. De uppsökte läkare och professorer i huvud- staden för att få ett slut på de nattliga besöken, som hotade att göra f.d. fästmön / svagsint. De besökande fingo det rådet att försöka repa mod och fråga vad den döde ville, då han säkert hade något på "hjärtat", som han ville omtala. Detta mod lyckades de aldrig be- väpna sig med och ingen ändring skedde så länge jag hade tillfälle följa händelsernas ut- veckling tills förtäljerskan, den dödes gamla moder, för ett par, tre år sedan själv avled. Därefter har jag ingenting hört. Jag vill tilläg- ga, att jag själv mycket väl kände den döde, unge mannen och att det strax efter hans död utbröt en process om det nyuppsatta, fullt inredda boet mellan fästmön och man- nens föräldrar, varvid efter långa utredningar i åratal, fästmön till slut erkändes så gott som allt, utom en tom koffert och ett par filtar, som han medfört från sitt hem. Sägen No 3. En målare H. i en by i Bjuråkers socken, Helsingland var ofta ute på arbeten på andra håll. Hans hustru var då ensam hemma. Hon beklagade sig för sin man att hon ofta, nätter som dar, hörde att en vävstol i rum- met intill dunkade, fastän ingen nu bodde där sedan målarens gamla moder för en tid sedan avlidit. En målaregesäll hörde samma ljud, när han en natt låg i rummet med vävstolen och omnämnde detta för målaren. Denna trodde inte alls på detta och beslöt själv undersöka saken genom att ligga där en natt. Plötsligt började vävstolen dunka, pre- cis som berättats honom. Han blev nu arg, reste sig opp i sängen och talade: "Om det är du mor som väver, så sluta opp med detta, / om inte för min skull, så för min hustrus så hon inte blir vansinnig genom detta oväsen. Detta vore ju förskräckligt när vi ha' flera småbarn". - Dunkandet upphörde vid dessa ord och hördes aldrig mera av någon i huset. Sägen No 4. En bror till mig berättade att han år 1920 vistades på en gård i Rämen i Värmland för utförandet av en del elektriska arbeten. Gården hade tillhört Tegnér. Han, d.v.s. min bror, anvisades husrum i en av herrgårdens flyglar. Han låg i ett av rummen i åtta nätter, men frapperades varje natt av att steg hördes i rummet och att det överhuvud taget ej var tyst någon gång i rummet om nätterna. Så en natt vaknade han vid särskilt starka steg och observerade en stor, grov mansperson stående med ryggen vänd mot kakelugnen. Min bror, som inte alls tror på "spöken", fann sig nu föranlåten att med kraftord före- brå mannen, att inte låta folk få sova i fred om nätterna. Mannen försvann vid dessa ord och min bror lät det hela passera utan att bry sig om att nämna det skedda för någon. Han sov dock ej mera den natten. Innan han reste därifrån, tillfrågades han av trädgårds- mästaren, om han sovit bra i rummet me- dan han bott där. Då han berättade det passera- de, omtalade trädgårdsmästaren, att det städse var oroligt i just det rummet och att det var en av brukets brukspatroner som gick igen. Denne hade varit mycket brutal av sig och illa omtyckt av folket. För att att få utlåtan- den av fullt ojäviga personer, fingo alla som kommo på besök tillbringa några nätter i omtalade rum, naturligtvis ovetandes vad / som väntade dem. Samma dag min bror lämna- de platsen, kom en annan person dit och låg i rummet utan att veta något. Efter vad min bror senare erfor, upprepades oväsendet också precis lika för honom. Förre ägaren till bruket kunde endast behålla detsamma 3 års tid, emedan hans fru ej stod ut med att höra pianospel och ljud från tavlors nedramlande om nätter- na, alltsammans fullkomligt oförklarligt. Likaså spatserade ofta, natt som dag, tre damer i antika kläder över gårdsplanen och observerades ofta av gårdsfolk och gäster. Sägen No 5. Nedanstående inträffade i Bjuråkers socken, Helsingland för ett 10-tal år sedan, berättat för mig av en syster. En barnmorska gick varje kväll till en bondgård i närheten och hämtade sin mjölk. Vägen gick förbi en annan gård där husets ägare för en tid sedan avlidit. Stället beboddes nu av ett ungt folk. En kväll obser- verade barnmorskan att den avlidne mannen stod livslevande i ett av husets fönster, med ett ljus i handen och pekade ut på gården. Denna syn upprepades kväll efter kväll och mjölkförsäljarna kunde icke förstå vad som hänt barnmorskan, som inte längre varken talade eller svarade åt dem. Hon hade ej nämnt sina syner för någon. En kväll syntes dock den gamle, döde mannen tydligare än vanligt där han stod i fönstret med ljus i ena handen och pekande på ett stort upplag av gammalt virke, som låg på gården. Mannen var i / skjortärmarna och iklädd blå och rödrandig ylletröja av allmogetyp. Denna kväll kunde dock ej barnmorskan tiga åt mjölkförsäljarna. "I kväll måste Ni följa mig hem", sade hon åt hustrun, "jag vågar ej gå ensam!" Hon fick sällskap och framkomna till gården sågo nu båda den vanliga synen i fönstret. Da- gen därpå uppmanades gårdens folk att söka taga reda på, vad orsaken kunde vara till den avlidne mannens beteende. De började därför riva den virkeshög, som den döde pekat på, och till sin stora häpnad hittade de gömd i densamma, en kanna av silver som ingen förut kände till. Efter den dagen visade sig vålnaden aldrig mera. Samtliga ovanstående upptecknade sägner hava av mig återgivits i den form, som jag hört dem berättas. Högaktningsfullt Axel Forsman Skogstjänsteman Bot 823, Falun. P.S. Vid genomläsning av sägen No 5 av "sagesmannen" anmärktes, att kvinnan som såg vålnaden, ej var barnmorska utan f.d. lärarinna, vilket här- med ändras. D.S.