Dom har talat om att det var i Hälsingland en lappgumma kom till ett bröllop, och spelman skälte på henne [antagligen för supning], men hon gjorde så att han blev så han fick gå i gårdar och tigga brännvin. Men dom som kunde trolla, ja tro dom hörd "gamlen" till.
Västra Härjedalen är ett äkta fjälland. Där resa sig fjäll vid fjäll, från det 1275 m. höga Sonfjället i sydöst till det ständigt snöiga, 1800 m. höga Helagsfjället i nordväst - landskapets högsta punkt, där Sveriges sydligaste jökel är belägen. Klimatet är hårt, och - "där är två månar sommar, nog räc- ker vintern till", heter det i en gammal visa - endast juli och augusti må- nader ha någon egentlig sommar att uppvisa. Men denna korta tid är så mycket härligare. Macken frambringar på otroligt kort tid under det ständiga ljusets inverkan en förunderlig växtlighet. Gräset växer så det nästan synes, och ef- ter 14 dagar är det färdigt att skörda. Skogar, dalar och fjällsluttningar prunka med en rikedom av blommor, som är rent av förvånandsvärt. Boskapen som vanligen äro uthungrade på våren, repa sig förunderligt fort och bliva feta och frodiga av det kraftiga fjällbetet kring sätervallarna. Tätt bor man ej i Härjedalen: I de stora socknarna Tännäs och Storsjö, som omfatta omk. 50 kvadratmil - över en tredjedel av landskapet - bo endast omk. 3000 personer. Det är miltals mellan de små fjällbyarna, och många av dem sak- na vägar. Men snön och isen bygga vägar överallt under den långa och kalla vintern, och då spänna härjedalingarna "trögorna" på hästfötterna och begiva sig ut på långresor över älvar och myrmarker, över sjöar, skogar och nakna fjällvidder till den lilla bergstaden Röros i Norge, där de sedan fordom tid gjort sina uppköp av livsmedel, såsom mjöl och gryn, sill och salt, kaffe, soc- ker, tobak m.m. och sälja sina skinnvaror, kött och smör o.dy. Under den långa vintern blir det också god tid till fundering över till- varon och naturens gåtor, och sagor och sägner leva ännu kvar från fordom tid allmännare än annorstädes, ty härjedalingen är gammalmodig av sig och håller segt kvar vid fädernas tänkesätt, seder och bruk. Han är också tyst och sluten och skygg för främlingar, varför det ofta är svårt för en sådan att få hans förtroende och få honom att öppna sitt hjärta för denne. Men har han en gång vunnit hans förtroende kan han få höra berättas underliga ting, som upplevts ända in i sen tid. Då jag i flera år har levat bland folket i des- sa fjälltrakter, skall jag berätta en del av vad jag hört ur folkets egen mun om näcken och skogafrun, om vittror och skrymt under vinterkvällarna. En gammal man berättade: "Det var en vinter på 1870-talet. Jag kom farande med ett lass bräder från Långå upåt Medskogen till. När jag kört en bit, fick jag se en kvinna gå på vägen ett stycke framför hästen. Det blev skymning och månsken, men kvinnan fortsatta alltjämt sin väg framföre hästen. Jag bör- jade undra vad det var för en människa. Hon såg liten och kort ut, men tjock just som en lappkäring. Då körde jag på hästen för att hinna kapp henne. Och då jag kom till en enstaka gård vid vägen tycktes hon stanna. Då kändes det plötsligt som ett par jättehänder hade fattat tag i mina ben nedanför knäna och de drog mig av lasset och slängde mig på ett ögonblick huvudstupa i en snödriva vid vägen, och käringen försvann i detsamma. Greppet var så våldsamt att alla knapparna foro ur byxorna på mig. Jag kravlade mig upp, ty hästen blev i detsamma rädd och satte av i trav med brädlasset. Jag höll uppe byx- orna med händerna och sprang och nådde till slut hästen. Jag, det var ett sa- tana äventyr jag råkade ut för den gången. En annan man talade nyligen om en annan händelse för mig: "Det var en försommar för en 35 år sen. Jag var med och flottade timmer söder om Tännäs. Så kom det en norsk, Stor-hans, han kallas. Han skulle ligga i en sätervall och fiska, för det låg en liten sjö strax invid. Men tidigt på morron andra dagen kom han tillbaka till oss alldeles förskrämd. Nej, han tordes inte ligga där någon mera natt. Då var det en bland flottarna, Klas Olsa, som sa'; om du ger mig en kanna brännvin när jag kommer tillbaka, så ska jag gå det och ligga där i natt. Jo, Stor-Hans var med på det. Framemot kvällen begav sig Klas-Olas iväg till sätervallen, gick in och lade sig på en brits och somnade. Han vak- nade vid att någon fattade tag i honom nedanför knäna och honom ur britsen och slängde honom i holvet, men han såg ingen. Klas-Olsa var både för- färad och förargad, men han kravlade sig upp i sovbänken igen. Då han legat en stund, kom återigen den osynlige och fattade tag i honom och slängde ho- nom i golvet igen. Ännu en gång steg han upp i sovbänken och somnade, men än en gång kom den osynlige och slängde honom ur bädden. Då blev Klas-Olas all- deles förskrämd han ock, fastän han inte brukade vara rädd av sig, och skyn- dade ut därifrån och kom bort till oss frampå morronsidan. Vi beslöto då, att vi skulle gå dit allesamman / vi voro 13 stycken / och ligga där en natt, fick vi se. Ja, vi gick det en kväll och lade oss påklädda på brister och bänkar var det var någon plats. Så frampå natten började ett hiskeligt oväsen utan- för dörren. Det skrapa och dompa och rev, och sen snurrade det stugan runt, men då blev det tyst och vi sågo ingenting. Det var ljust ute, ty det var vid mid- sommartiden, men vi gingo dock in och lade oss en stund igen, men vi hörde inte något mera. Vi låg dock inte där någon mer natt. "Kanske det var vin- den som blåste kring knutarna", frågade jag. "Ånej då", sade han. "Det var lugnt, och det lät inte som vinden heller; det var något oförklarligt. Men det hade / bott en skara lillhärdalingar där på vintern och huggit i skogen, och de hade supit och spelat kort, så det kanske kunde vara utav det." Om en annan man, som bodde inne i ödemarken tre mil från närmaste by, be- rättas det att han hörde en stor "vetta" med lång svans komma svepande förbi gården på jämna mellantider, och han hörde vettar och älvor tissla bakom ste- nar och kullblåsta träd i grannskapet. En gång var han ute i skogen på jakt. Det blev kväll, och han kröp in i en gammal slåtterlada över natten och som- nade. Vid middnattstiden vaknade han vid det att dörren sakta öppnades, och en kvinna med ett nyfött barn på armen steg in och gick fram till honom. Hon strök och pysslade med barnet och syntes vara mycket besvärad, ty barnet var alldeles naket, och hon hade ej ren trasa en gång att linda det i. Men hon sade inget. Mannen låg och såg på henne och var förvånad att få se en kvinna med ett småbarn där mitt inne i vilda skogsbygden, och han hade aldrig sett denna kvinna förr. Till slut förstod han, att hon ville ha något av honom att linda barnet uti. Då han ej hade något passande att ge henne, satte han sig opp och löste upp kläderna och rev av en bit av skjortan och gav henne. Kvinnan såg då glad ut, tog emot skynket och virade det om barnet och gick ut i skogen. Han låg kvar och somnade sedan åter igen. Då han vaknade på morgonen stod en stor älgoxe utanför dörren, och jägaren tog bössan och sköt honom. Han förstod då, att det var en "vetta", som varit när honom på natten och som nu skickade honom en älg i betalning för biten av hans skjorta. I slutet av 1800-talet voro två personer på resa från en by till en annan. De hade klövjahästar, varmed de klövjade sitt resgods över fjället Flatruet. När de hade rest halvväga och voro i Gervdalen, stannade de för att vila, gjorde upp en eld och började spisa sin reskost. Då fingo de se två kvinnor kom- ma springande på stigen, som de nyss vandrat. De sutto och sågo på dem och undrade vilka det kunde vara. Då kvinnorna hunnit nästan fram till dem, för- svunno de plötsligt. Resenärerna blevo kusliga till mods, ty de förstod att det måste vara troll eller vittror de sett; därför togo de sig en klunk bränn- vin ur fickflaskan och fortsatte sin färd utan vidare äventyr den gången. En annan gång färdades ett ressällskap samma väg. Då de kommo i Servdalen fingo de se en hjort med stora, feta och vackra kor gå och beta där, men när de kommo i närheten av dem, försvunno de plötsligt. Då förstodo de att det var vitterkor. Sådana äro ganska vanliga i dessa bygder. Jag har hört flera som sett sådana nästan i var by. En man berättade för mig bl. a. "Det var en vår, då jag var en 16 år, där hemma i Funäsdalen. Bror min fick se en flock kor uppe på Funäsdalaberget. Han sprang in till oss och talade om det. Far blev sint och sa': "Du ljuger pojke! Det finns inga kor uta vid den här tiden!" Det var nämligen tidigt på våren, så snön låg kvar. Vi rusade ut allehop, och då fingo vi se en flock kor - jag räkna till 12 stycken - komma vandrande uppifrån fjället år öster till; och det märkvärdigaste var att framför korna gick en ung, fin kvinna och efter henne en pojke. Kvinnan var barhuvad och fint klädd; kläderna voror av annat slag än som brukas här. Hon gick och stic- kade på en strumpa. Pojken hade en korg att bära, och han hade ingen rock men en blus; på huvudet hade han en halmhatt. Far som aldrig trodde på skrymt, sprang då upp för sluttningen för att ta reda på vad det var en, som äg- de de granna korna. Men kvinnan, pojken och korna fortsatte nedför sluttningen alldeles förbi en gård som låg där, och in i skogen innan far hann fram. Far sprang fram till gården och frågade om de inte hade sett någon koflock gå där förbi nyligen. De skrattade åt honom och sade: 'Det är väl ingen som har några kor ute nu.' Far omtalade då vad vi sett och de följde med ut och un- dersökte snön där tåget dragit fram, men snön var alldeles orörd; inte ett enda spår av varken klöv eller sko syntes. Då förstod vi alla att det varit vitter och vitterkor, som vi hade sett. Men konstigt var det; vi sågo allting så tydligt, och fina, granna och feta kor var det." En gubbe påstod att vättgubbarna skall ha svarta byxor och blacka rockar med dubbla rader blanka mässingsknappar i och att vättvinnorna bruka bära stora, vackra väsker; en annan sade sig ha sett en vittra en gång, som hade svart, långt hår, som nådde till marken. Hon stod vid en bäck och såg på honom men plötsligt försvann hon. En säterflicka kom en gång i sällskap med en vitterflicka, då hon körde hem korna från skogen, och den skall då ha tagit en ko ifrån henne och givit henne fyra getter i stället, enligt en gammal sägen. Vitter- eller vettertron är mycket djupt rotad bland befolkningen i jämt- land och Härjedalen, och många äro de ännu levande personer, som ha sett eller trott sig ha sett och hört vittror och vitterkor och andra sällsamma ting. I Servdalen i Störsjö socken skall vettarna ha en stad. Där fanns fordom sä- tervallar tillhörande Kosalingens by, men korna fingo aldrig vara i fred för "de underjordiska", som dessa också kallas, och dåligt med mjölk och smör blev det, varför de måste flytta sätervallarna därifrån. En gubba skalla ha träffat en vetta en gång och då frågat henne varför de ej fingo ha korna i fred för dem. Hon skall då ha svarat: "Jo, vår stad ligger intill och vi vill inte ha något intrång på vårt område." Vettarna framstå i folkfantasin som såväl onda som goda väsen. De avsky folk, som super och svär, men gynna ### rättänkande och allvarliga, gärna religiöst anlagda och godmodiga personer. / En man skall ha frågat en vittra en gång varför vittrorna gjorde sig osyn- liga. Hon skall då ha svarat: "Jo, vi ha inte fått den nåden som ni människor att vara synliga jämt, endast någon enstaka gång få vi antaga synlig gestalt." Enligt en gammal sägen berättas, att vitrrorna eller jordbyggarna skola härstamma från Adam och en änglakvinna vid namn Lucia, som skall ha varit hans hustru före Eva. Lucia var emellertid av naruten så danad, att hon var otroligt fruktsam, varför Vår Herre var rädd för att hennes släkte allt för snart skulle uppfylla jorden. För att hindra detta gjorde han henne osynlig för Adam, men detta skedde för sent, så att hennes släkte hade redan hunnit utbreda sig över jordytan och en bit inunder också. Vittrorna skola leva ungefär som människorna: de skall ha kor med bjällror på, vallgossar och vallflickor och vallhundar. En gubbe påstod sig ha sett en gång en flock vitterkor med vallpojk och hund, som allesamman gingo rakt in berget och försvunno. De mala även på människornas bäckkvarnar om nätterna; de födas och dö liksom dem. En gubbe berättade för mig att det var påett en- staka ställe en gång som en vättgubbe kom in en kväll och bad hans hunstru komma med och förlösa hans gumma. Hustrun vågade ej annat än följa med, och hon uträttade uppdraget till belåtenhet; som lön därför fick hon ett dussin silverskedar. En annan man berättade, att för långt tillbaka i tiden skall en man i byn ha sett ett begravningståg på sjön; det var på vintern, så sjön var frusen. Det var nio slädar som drogos av nio små hästar med vackra bjällror på. Kistan var placerad på främre skjutsen, och mycket kransar var det på den. De övriga skjutsarna voror fulla med jordfolk, som voror svartklädda men hade röda toppluver på huvudet. Det ligger en sätervall väster om Messlingens by, där man hört sång om nätterna. En man berättade nyligen för mig bl. a. om detta: "Nästan varenda som -mar vi bodde där, hörde vi sång om nätterna ibland starkare, ibland svagare. Den kom som ifrån jorden utanför stugan; så gudomlig vacker sång nästan som fina psalmmelodier, men vi kunde inte höra några ord." En annan man i samma by be- rättade, att hans mor en gång varit i den vallen och hon hade hört en psalm- sång så vacker, att hon varken förr eller senare hade hört så vackert. Det ligger en annan sätervall i närheten. I början av förra seklet gingo några barn där i närheten och plockade bär, då bleve de plötsligt försatta in i ett fint hus, där en kvinna stod och kärnade smöt. Hon bjöd barnen mat, men de ville ingenting ha. Sedan bad hon dem stanna hos henne, men de ville gå hem. Då frågade hon dem, om de hade hört sina föräldrar säga, om de skulle flytta från sätervallen snart. Barnen trodde att de skulle flytta dagen fär- på. Hon sade då: "Ja, vi skall ock flytta härifrån i morgon." Då försvann allt- samman. Om näcken finnes också många sägner; jag skall nu bara berätta en, som en gammal man nyligen omtalade för mig: Det var en gång en yngling, som skulle lära sig spela av näcken. Han tog då med sig en katt och gick till en ström i Mittån, ty näcken skall ha en katt som lön för att han lär ut konsten; men som han tyckte det var synd att kasta katten levande i strömmen, så slog han ihjäl katten först och flådde den och kastade bara skinnet i strömmen. Då skall näcken ha rest sig ur djupet och sagt: "Eftersom du bara gav mig skin- net och ej hela katten så skall du bara få lära dig halva min konst. Du skall kunna stämma men ej spela." Det gick också som näcken sagt: ynglingen lärde sig stämma alla instrument mästerligt, men det var omöjligt han kunde lära sig spela något slags spel riktigt bra. Samme man omtalade också följande jättesägen: "I Björnbärget och i Grund- vålen bodde en jätte på var sin sida om Grundsjön. En gång blevo de oense och företaga sig att kasta sten på varandra från var sin sida sjön, Björn- bergsjättens sten blev liggande i sjön nära stranden, men Grundvålsjätten var värre att kasta och hans sten for över sjön och blev liggande vid stran- den; och där jättarna kastade dem, där ligga stenarna än i dag." Om skogsfrun - eller skogskäringen, som hon kallas här i Härjedalen - gå många sägner. En gammal man berättade bl.a. därom så här: "Gamle Salmen i Långå talta om för min far, att han hade sett skogskäringa en gång, och det är ty- delig sanning för han var djup religiös och ljög aldrig. Jo, det var på våren vid tjäderleken, ha och några andra Långåbor voro uppe på en ås vid Grund- sjön för att skjuta tjäder. Salmen hade tur och sköt flera tjädrar, men de andra fingo ingen. De voro där flera nätter. En natt satt Salmen på en tuva och väntade på tjädern; då kom skogskäringen fram till honom, och hon var så vida närgången, att hon lade sig ned på marken och kröp under knäna på honom här han satt i kroksittande ställning, därpå försvann hon. Han satt still, och strax därpå kommo tre tjädertuppar fram till honom, och han sköt dem alla. De övriga skyttarna fingo ingen den natten heller, ej heller sågo de någon skogskäring. Salmen gick hem med sina tjädrar och lade sig att sova. Dagen därpå talade han om händelsen. Gumman frågade då honom: 'Men såg du verkligen skogskäringa?' 'Vist såg jag henne och kände henne, då hon kröp under benen på mig', svarade Salmen tvärsäkert." "Jag kommer ihåg en gubbe i Storsjö, som talade om en händelse för mig en gång", fortsatte min sagesman. "Han var en gång i skogen på jakt utan att se något vilt. Det led mot kvällen, och han tänkte gå hem, men han satte sig på en kullblåst trästam för att vila litet först. Gubben snusade, därför tog han / upp dosan och tog sig en nype snus. Just med detsamma stack det fram en mjuk kvinnohand bakifrån under armen på honom; han vände sig icke om för att se vem handen tillhörde, utan han tog en duktig nypa snus och lade i den framsträkta handen. Kort därpå fick han höra hur det nös våldsamt ur en gran- dunge i närheten. Samtidigt kom en stor älg sakta framskridande ur buskarna alldeles intill honom. Han satt still, tog bössan och sköt, och älgen föll. Då förstod han, att det var skogskäringen, som gav honom älgen som gengåva för snuset, för hon betalar alltid frikostigt de tjänster men gör henne." "Nu skall jag tala om en annan händelse om en annan gubbe i Storsjö, som var ute på jakt", fortsatte berättaren. "Han jagade hela dagen utan att få något, och det blev kväll, och han hade långt hem. Så fick han plötsligt se ett ljus i en glänta i skogen. Han gick dit, och då var där ett fint hus. Han fick in i huset, därinne var en väldigt vacker kvinna. Hon bjöd honom mat, men han sade, att han inte var hungrig, ty han förstod att det var skogskäringen han gästade. Hon sökte dock locka honom till att äta, men han var på sin vakt. Till slut sade hon: 'Om du stannar hos mig i natt så ska' du få den störste av mina grisar i morgon.' Men han vågade inte utan sade att han måste gå hem genast. Han gick därpå ut och gjorde upp en eld i skogen ett stycke där- ifrån och lade sig invid denna och somnade. På morgonen såg han spår efter björnar i snön invid bränderna. Han följde spåren och fick snart se två björ- nar, därav en mycket stor - det var den kvinnan menade, då hon sade, att han skulle få den största av hennes grisar om han stannade hos henne över natt. Han jagade björnarna i flera dagar, utan att lyckas komma inom skotthåll på dem: därför att han inte hade gjort skogskäringen till viljes." En nyligen avliden gubbe från Bruksvallarna berättade, att när han var en 4-5 år var han jämte sin mor i sätern en sommar. En kväll kom inte korna hem i rätt tid, varför modern gick ut att leta efter dem. Gossen gick ute i om- givningen av sätervallen och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Då kom skogskäringen till honom. Han trodde det var modern, ty hon hade skapat sig lik henne. Hon tog honom vid handen och ledde honom ut i skogen, under det hon föregav, att de skulle söka över bänken, men då fick han se, att hon hade svans. Då blev han rädd och utropade: "Nej, inte törs jag låta dig, mor, bära mig över bäcken; du har ju rumpa". Då han sade detta försvann hon, och han blev rädd och sprang tillbaka till sätern. Där söktse den verkliga mo- dern efter honom. Han var alldeles förskrämd, och modern hade svårt att över- tyga honom om att hon ingen svans hade eller hade träffat honom i skogen. 'Jo, Jemona, vist var det du, mor, hon var ju ### som du, mor, ock', sade han - modern var nämligen i grossess. Händelsen skall vara absolut sann. Om puken finnes också många sägner, och ända in i vår tid har det funnits gummor, som skola haft puke. För 15 år sedan dog det t.ex. en kvinna i Toss- åsens by, som skulle haft puke enligt grannarnas uppfattning, ty hon hade all tid smör då de andra saknade sådant, och några hade t.o.m. sett puken som ett litet klot rulla från deras ladugårdar till henne. Ibland blir det små blå- sor på kornas spenar, då tror man att puken varit framme och sugit mjölk. Irrbloss eller som de här kallas "fogbloss" visa sig ibland, och då brukar någon dö i närheten enligt folktron. Ett ex. därpå omtalas från Sorvsjö by i år, där ett stort fogbloss visade sig flera kvällar utanför en gård, kort därpå dog en äldre man i gården. Flera ålderdomliga seder och bruk leva kvar ännu i dag från fordom tid, såsom t.ex. bruket att piska varandra på långfredagsmorgonen och att dricka "helgatrefaldighetsvatten" på aftonen före trefaldighetssöndagen. Det senare går så till att man denna kväll går till en källa, vars vatten rinner mot norr och helst belägen norr om byn, och dricker av källans vatten, som anses ge kraft åt kropp och själ denna natt. Bruket är säkerligen en kvarleva av den hedniska källkult, som upptogs och helgades av kristendomen under medel- tiden. Ett annat egendomligt bruk är det att "skjuta björn". Björnen är i det- ta fall en yngling, som är ute på friarstråt. Då de se honom gå in till sin flicka, passa byns övriga ungdom på och bomma till dörren utifrån, varpå de skjuta med löst krut och föra skämt och larm utanföre långt framåt natten. Friaren måste med eller mot sin vilja stanna hos sin tillbedda till någon öppnar den tillbommade dörren på morgonen. Sedan föreskriver bruket detta att flickans föräldrar bjuda byns ungdom på kaffe och "lekstuga" en kväll då fästmannen är där. Detta bruk är ett slags förlovning, varefter de båda unga betraktas som fästefolk tills bröllopet sker. Vid bröllopen är särskilt de s.k. "brudriddarne" något säreget för Härjedalen. Dessa äro unga män som fin- klädda och på grant utstyrda hästar rida bröllopsgästerna till mötes, väl- komna dem med ett glas vin eller brännvin och ett vetebröd från hästryggen och ledsaga dem fram till gården, där bruden och brudgummen med samma trak- tering på gårdsplanen hälsa dem välkomna till bröllopet. Detta var bara några ex. på en del bruk hos folket i dessa undangömda fjällbygder och deras tro på mystiska, uråldriga andeväsen, som hålla till i de stora skogarna och de ödsliga fjällen, i de skummande forsarna och or- dens innan döme. Jean Carlyle.
Göken kommer en viss dag på våren, det är den 25 maj. Det är vissa dagen. Men är det vackrare vår, då kom han en vecka förut. Den dagen ska man skynda sej ta en matbit innan man går ut. Och den som har glömt det, så han har hört göken gala innan han ätit den där gökbiten (Det lapska ordet uppfattade jag ungefär som gaakenbaj(a)ta) han blir gökskiten (Ungefär: bajkatageaksta. När sagesm. skall ge översättning är han tveksam, vet ej vad han skall säga. När jag frågar, om det kan vara ung. 'gökskiten', så svarar han att så är det.) och han får inte gå in i rensflocken i gärde första dagarna, när dom börja mjölka, för då blir det otur. Men sen får han gå igen. Det där har varit tro förr men inte nu.
Hin onde sto på Rôfjälle (Rödfjället) och käringa hans sto på Skarven, och dom var osams och skull kast ihjäl varann. Ho kasta två stora stena, men dom var för tung, dom datt ne bortna Ônnvitjen (Ånnviken) sör om Tänndalssjön, och den stena kalles för Ônnvikstena. Och så kasta gubben en som vi kalla för Piggsten, för han är som en pigg. Han datt ne brevi sjölanne på sörsia. Anre sten ligg oppi lien – oppanä sätervallen Jôgarslätte. (Så uppfattade jag namnet vid gummans hastiga uttal) – det är på norrsien Tänndalssjön. Den sten kalles för Käringsten. Hon är som ett ägg i fason. Det är en käringsten till å, som ligg på Skarven (Lillskarven) på ystsia, Han syns hit. Han nådde fram han då, men han bällt fäll int slå ihäl-a. – Dä ä många som ha berätta det där.