Slaktaren brukade alltid skära ett kors i levern och ett i hjärtat av det slaktade djuret.
Man skall aldrig stå, medan man dricker kaffe, för då blir man svartsjuk.
Om man ville se sin tillkommande, skulle man man en midsommarsnatt laga så, att man just då klockan var 12 på natten befann sig vid en korsväg. Det skulle vara fyra vägar, d.v.s. två som bildade ett verkligt kors ✝. Det svåraste villkoret var, att man måste iakttaga fullständig tystnad ända från solnedgången och tills midnatt var förbi.
Om en person råkade utför häftigt illamående med huvudvärk, så trodde de, att han hade blivit kramad av en gast, och sån sjukdom kallades därför gastakram. Men det var ju inte alldeles säkert, att sjukdomen var gastakram. Det kunde vara annat också. För att få reda på det skulle den sjuke spannas. Detta gick tillgick så. Den sjuke satte sig vid ett bord och lade sin vänstra arm utsträckt på bordet med handens insida uppåt. En annan person 'spannade' honom. Han satte sin högra tumspets på den sjukes vänstra långfingerspets och sträckte sedan ut 'spannet' så långt han kunde uppåt den sjukes arm, flyttade så sin tumme till den plats där hade samma hands långfingerspets och sträckte så på nytt ut spannet så långt han kunde. Detta upprepades ännu en gång, så att han inalles mätte till tre spann (Spann var avståndet mellan tummens och långfingerns spetsar på samma hand, då det var det största möjliga.) uppefter den sjukes arm. Märke togs, där tredje spannet slutade. Sedan företogs samma mätning på tre spann ytterligare två gånger. Frågan var då, om man vid de två senare mätningarna nådde fram till samma märke, som sattes vid första 'spanningen'. Gjorde man inte det, så visade detta, att den sjuke råkat utför en gast och blivit krammad. Men nådde man verkligen samma resultat alla tre gångerna, så berodde sjukdomen på någon annan omständighet. 'Spanningen' avsåg sålunda inte att bota den sjuke utan var blott ett sätt att utröna sjukdomens orsak, på det man skulle kunna tillgripa det rätta botemedlet.