Transkriberad uppteckning

En kyrkoherde i V. Ryd (på 1700-talet) hette Bode. I ungdomen reste han med studiekamrater till Tyskland. Var en tid på en trolldomsskola! Man räknade med att en av dem skulle försvinna medan de var där. De andra skulle då frälsas genom att kasta prästkappan över varandra. Den andre skulle bli sittande som en fågel på en stång. Bode klarade livet, men han hade mycket ont av lede sedan. Han skulle ut på husförhör en gång och till en som låg på dödsbädden. Men han blev motad av den onde. Denne slet dän det ena hjulet på vagnen. Prästen sa till kördrängen: "Kör du, för den som har tagit dän hjulet får sätta dit det igen". Så på hemvägen slängde satan dit hjulet igen sedan han kastat det i diket. - Ibland kom den onde som en hund gapande med elden i halsen. Prästen klarade sig alltid genom strapatserna för han var djupt troende. Det är en sägen från 1700-talet. De skyddade sig förr mot trolldom genom att sticka in järn i trösklar i ladugården. Järn stoppades in i borrhål i dörrposten. En träplugg sattes utanför i hålet. Då kunde de slippa att få trollskott. Kastförlamning förekommer bland djur än idag. Man hade trolldomskonster mot sådant. Elden var en trovärdighet. När morfar levde var det en gubbe han ej var sams med, en granne. Denne hade makt att ta fram tjädertuppar ur björkarna, så han kunde skjtuta dem utan hinder. De blev därför ovänner. En gång hade morfar köpt en ko. "Vad har du gett för kon", frågade trollgubben. "Det angår dej inte, din förbannade trollgubbe", svarade morfar. De brukade sätta upp en hästsko över lagårdsdörren som skydd. Och en uggla eller skata, även kråkor. Sådana har hängt över dörrarna i alla tider för att skydda mot det onda. Eller få tur och lycka i hemmet.