Transkriberad uppteckning

Börjar med en västgötahistoria berättad av Vg-B på dialekt. Den handlar om rymdfarkoster med hundar på väg till månen. AF berättar om kalkutbrott i trakten. Föddes vid kalkbruket Tomta vid Falköping. Ägarens namn nämns. I trakten av Dala och Uddagården finns flera kalkbruk. Kalkindustrier. Far var bonde och knekt på samma gång. Hade även kalkbruk. Han hade två gårdar i Karleby och Tomten i Gudhem. En av sönerna blev sedan invald till knekt efter sin far. Man ärvde knektsysslan. Far fick som soldat namnet Front. Och ett boställe i Torbjörntosp. Det var två fjärdingar, räknade som halvgård. Samt en fjärdin, Goagården, vid Karleby kyrka. Det var mors barndomshem. Sönerna gick hemma och hjälpte till att sköta gårdarna. Men nu ska de iväg till städerna innan de är torra bakom öronen. Hade ej lust att bli knekt. Men han har exercerat beväring på Axvall. Far hade med sig uniform och en kofferrt med utrustning när han kom hem från Axvall. Kofferten var en rotekista, där det låg ränsel, gevär och persedlar. Det skulle med när de blev inkallade. Ej tillåtet skjuta med bössan som de ville. Men de brukade "brassa å" när de skulle hem. Vid utmönstringen fick de med sig bl.a. kex att ta med hem till barnen. En gammal knekt hade vissa förmånder. Dessutom torpet. Far arrenderade knektbostället. De hade 2-3 kor. Fick fläsk och råg av bönderna. Far var som knekt fin när han tog på sig dolma och plym. Vid begravningar var knekten med. AF blev bonde. Var hemma först i några år efter exercisen och hjälpte far på gården. Far blev ibland tvungen ge sig iväg till mötena på Axvall. Måste inställa sig där på bestämd timme. Han gick upp kl 5-6 på mornarna. På våren gick far upp kl 3 och sådde. Han hade en halvskäppa med rem framför sig. Sådde med bägge händerna ur den. Skäppan var tung, var krökt efter kroppen. Att så jämnt för hand är svårt. En maskin gör det bättre. Olika sädesslag såddes olika tätt. Råg, havre eller ärter. Ärterna fick ej sås för tätt. Kunde ej mogna då. Man hade harvar och järnplogar. Tidigare var det plogar av trä med billen av järn. De olika delarna av plogen, namn: ev. suttra = det man håller i. Det som hästarna drar i är åsen. Grimma kallas det man fäster i skaklarna. Risten går från åsen ner till billen. Osv. om hur redskapens delar är sammanfogade och hur de fungerar. De körde antingen med oxar eller häst. Mest med oxar. Hästar och oxar kunde skena. AF nämner en person som plöjde i en tävling på heden. Han körde en rak fåra med paraoxar i särskilt ok. Många var där och såg på. Beskrivning hur oxarna var förspända. Ibland kunde oxarna kasta av sig oket. Vända sig bak och fram. Beskrivning av ok för sk. slånoxe (?). Mellanstång eller oxastång, hornöglor = öglor att sätta över hornen. Ibland kunde oxarna kesa. Drog lass med säd. Kommandoord för oxar: hit och frå. Oxarna körde rakare fåror än hästarna. Det var oxmarknader på torgen i bl.a. Falköping, Tidaholm, Trädet, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo. Backarna var fulla med paroxar. Nu kan man knappt få tag i en enda oxe. Om oxarna var alltför tilska hände det att de inte gick. Då kunde man ta ett horn, sätta det för örat på dem och skrika till. Då blev de skrämda och for upp. Att tämja stutar var svårt. De kunde skena. När han var pojk satte han en skållgryta till fråoxen som gick bäst att tämja. Med vänsteroxen gick det ej. Beskriver tämjningen, tömmen och svårigheten med vänsteroxen. Vid vägen hemåt, där oxen kände till det, kunde han skena så att han var hemma före AF som körde. Skrindan, grimman m.m. satt fast i dörren. Skaklorna gick av. En oxe kunde bli 15-16 kvarter. Ibland 12 kvarter. Det var något för slaktarna att lägga ner. Av de nöt som slaktas nu blir inga köttmängder. Om priser på oxar. Om att sko oxar. De drog upp den ena foten (skanken) på oxen. Smeden eller de själva skodde. Oxen kunde dras upp i taket och bindas där medan de skodde honom. Bara en som heter Brodd har oxar än. Om harvar. Träharvar oxh sulharvar m.fl. Pinnar i träharven. Pinnar av trä. Träslag i harven var oxle eller aske. Ej ene. Pinnarna skulle vara raka. Vässade dem med yxan. Man fick grödor förr, men skötseln av jorden kunde ej bli så grundlig pga. dåliga verktyg. Där man plöjt upp en vall kunde den köras upp med sulharv. Körde flera ggr så det blev mull. Körde längs och tvärs över. En patron hade verktyg, tyckte de skulle bearbeta jorden mera innan de sådde i den. Kunde vara hård som en landsväg. De kunde ha för många kor men för lite bete för dem. Ju fler kor desto mera gödsel. Man körde långa vägar för att hämta halm åt korna. Halmtaken gick åt ibland. De måste bära ut korna (på våren) och t.o.m. hänga fast dem i fejset när de inte kunde stå själva. Det hände mest på små gårdar och där de var försumliga med korna. När korna svalt ihjäl var det bara att köra ut och gräva ner dem. På sommaren gav man korna löv. Löv av asp, ask, björk och vide. Även fåren åt av lövet. Man band lövet i kärvar och torkade dem. Travade dem i solen. Lade upp dem i en hög i ladugården. I okt. slaktade man till husbehov. Tog både gris, spädkalv och kviga. Saltade ner köttet. Hängde upp till tork, fick då spickefläsk. Kunde bli mask i köttet (eller fläsket). Likaså om det var en hare man skjutit. Man hällde brännvin på det, åt det sedan. De hade ingen bedövning när de slaktade. Använde bara kniven. De höll i grisens förben och bakben. Någon hade en hank som han vred om truten på grisen med. Slaktarn skulle ha slaktsupar. Man började slakten kl 3 på natten. Oftast vid Lusse. Ingen slakt på sommaren. Ej heller när månen stod i nedan. Namn på kornas 4 magar, bl.a. bladmagen, gräsmagen. När korna fick lasatorren hade de gått för länge utan att få vatten. Kunde kanske vara den fattiges enda ko. Den måste grävas ner i jorden. Den fattige kunde ev. få en kviga av en rik bonde då. Eller man la ihop pengar till en ny ko. Man köpte eller slaktade kor på hösten. Kunde kosta 30 kr då. 35-40 för en gammal ko. Idag kostar den 1500-1600 kr. Om snus, tobak och rökare. Åkerbruksredskap. Sulharv med överdel av trä. Pinnar eller gåsfötter på den. Pinnarna måste vässas. En träharv passade till att köra upp potatisen med. Lyfte den med ett handtag. Potatisen kupades med krok. Körde i fårorna. Harvade med träharven. Ärjekrok. Olika sätt att plöja. Slog ihop ryggen mot mitten. Första fåran lägre. Fick ej bli för höga ryggar. Gick ej att harva då. Forts. om plöjning. Återvälta. Köra vissa rännor andra året. Noga med sista fåran. Fick ej bli toviga vallar. Beskriver höstplöjningen. Inga stora dikesrenar. Man plöjde nästan ut i gärdesgårdarna. Tomfåror skulle leda bort vattnet. Man kunde köra så att vattnet fick utlopp. Åkerbruksredskap: Bulten var av ek, 2½ m lång. Bönderna tillverkade den själva. En dubb mitt i stocken. Den satt fast med sprint i mitten. En del sätter på grimmor, krokar på fimmerstänger. Märken för sådden: 10-12 maj var rätta spåningstiden. Om de såg att det skulle bli många frostnätter, så väntade de med sådden. Det kunde frysa i t.ex. havren, om den kom för kvickt upp. Då måste de så om igen. Sedan asken slagit ut kunde de så. De sådde lin förr. Det repades, skäktades m.m. Ingen särskild sed förekom vid sådden. Hustrun var bara 35 år när hon dog. Blev hastigt sjuk. Hon hade ätit körsbär, fick magplågor. Hade varit till stan och burit korgar med bär hela vägen dit. Hon opererades på lasarettet i Falköping. Hon hade en liten son som låg vid bröstet. Källa gick i flera herrars ägo. Någon som bodde där fick aldrig vara i fred varken natt eller dag. Det slog på järn. Det höll på i flera år. De vaknade på nätterna och hörde att det slog någonstans. En smed hade förut bott där. Tomtar fanns förr på gårdarna. Bl.a. vid Skattegården i Jättene. Tomten bodde på rännet. Käringen kom varje morgon upp dit med ett stop mjölk. Fick han inget blev han arg så han slog omkring sig. Tomtarna var små, hade grått skägg. De var klädda i grå rockar. Låg på rännena. Om bonden förtretade tomten och ej gav honom det underhåll han fått från början så var det snart färdigt med bonden. Tomtarna kunde dra lycka till gården eller olycka. Tur eller otur. Skogfrun, näcken eller bäckahästen har ej funnits i min tid, säger AF. Han nämner sin farfar. Denne hade mycket att förtälja. Han dog i början av 1800-talet. De döda kunde få något med sig i kistan när de dog. En halv liter brännvin eller psalmboken. Spöken har ej förekommit i vår tid, säger AF. Kungagravar finns i Gudhemstrakten. VgB nämner en grav i Jättene där det låg en man med en skål i graven. Och hästtand, sölja. I Gudhem har de hittat värjor. En värja kom upp ur jorden när AFs bror plöjde. Någon kom sedan och köpte den. Upphittaren fick 27 kr. Stenarna på Ekornavallen tror man är kvar sedan slaget i något krig. De stupade skulle då vara begravda där. Kungagravar där de större stenarna står. Vad man minns i bygden om klostret i Gudhem. Jungfrur och härskare gick där inne. Man gräver ut och hittar mer av klostret nu. En sägen att det fanns en underjordisk gång mellan Varnhem och Gudhem. Den gick delvis under Hornborgasjön. AF och några drängar var nyfikna. De kröp långt in i en täckt gång. Nergång vid kyrkportarna. Nu delvis raserat i lönngången. Om Gudhems kloster. Det sägs att munkarna i Varnhem bakade bröd åt nunnorna i Gudhem. De skickade dit stora vagnar med bröd. En gång var hästen törstig. Gick ut i vattnet i Hornborgasjön så vagnen välte. Bland limporna låg en munk. Det blev oväsen. Vi skrattar åt det. En del tror på det, andra inte. Sänkning av Hornborgasjön. Bönderna hade inget för att de släppte till sina åkrar undan för undan. Ekberg på Dagsnäs var en vass gubbe. Han slog med ridspöet mot stövelskaften så det small, om inte bönderna gjorde som han ville. Sonen är nu ägare till Dagsnäs. Marken vid Hornborgasjön var slättängar som det växte bra på. Man har tagit upp strötorv där. Raka utstakade linjer gick uppifrån vägen och ner till sjön. Endast Ekberg blev rikare av sjösänkningen. Många ville ha sjön tillbaka. Man hade förut fiskat i sjön. Man sålde lasstals med fisk för 25-50 öre/kg. Det var mört, gädda, abborre. De som hade en stuga på fri grund där blev fråntagna den. Man födde kor på det som fanns vid sjön. Man nämner Birger i Bolum i detta sammanhand. Han fiskade. AF och VgB språkar om rymdfarkoster, bl.a. med hundar i, som ska till månen. AF funderar över tillvaron på månen. Om jordens framtid. Man tycker att det har ändrat sig till både det bättre och sämre. AF tycker att mycket är skit. Det fanns många fattiga förr. Men de kunde få bygga stugor lite varstans utan att lantmäteriet bestämde. Jordkulor fanns bl.a. på Mösseberg. En finns kvar än. Fattigstugor fanns även. De gamla var så kära i sitt hem, där de var födda och hemmahörande, att de ville ej flytta till någon fattigstuga. Det var dåliga hus, så dörrarna gick ej att stänga. Nu sätter man upp kåkar som de kör ihop de gamla i. Efter 14 dagar är de gamla döda. De "less" efter sitt gamla hem. De fattiga gjorde dagsverken på en del gårdar. De gick till de förmögna med kruka och förkläde och bad om lite mat. De hade rättighet till det. Särskilt vid jul. Andra kom som skulle "måttskutt", nämligen skollärare och präster. De tog upp sitt tionde då. Även soldaten och kyrkstöten kom vid jul. De skulle ha kaka, korv och ljus etc. De hade rätt att gå i gårdarna och få mat. Och de var nöjda med det de fick. I Gudhem räknar de Falköping som sin stad. VgB frågar AF om han sett några fina damer där. Man pratar om deras utseende, jämför med förr. Ju bredare de kunde få klacken förr, desto bättre var det. AF läste som ung fram i Falköpings kyrka. Prästen hette Helander. Flickorna hade svart klänning. Pojkarna svarta kostymer, som de alltid fick när de skulle konfirmeras. Nu ska man köpa nya kläder ofta. Ont om pengar förr. AF var torpare i 11 år. Då hade de 5 öre om dagen. De började kl 5 på morgonen. Höll på till kl 8 på kvällen. Semester fanns inte. Enligt vad VgB säger hade drängarna förr 2 lediga dagar. En marknadsdag och en halshuggningdag. I dagsverken ingick även mat. Vid dagsverken åt de redan kl 5 på morgonen. Stekt potatis, kött och välling. Inget kaffe. Frukost vid ½ 8. De åt middag kl. 12 -½ 1 samt vid kl 5 em. Rättarna hade sina klockor att gå efter. Man gav sig iväg på slaget 5 när det ringde. På många herrgårdar fanns vällingklocka.