Väderleksspådom. Berättar om sin barndom.
När jag var uppe i Hälsingland och var rallare, bodde jag hos en bonde nära intill Hôrgaberget vid Ljusne älv. Det är en slätter plats uppe på berget, och där är slitet, så det är en rand. Där hade hôrgadansen gått. De sa' att Nec- ken hade kommit dit och spelat för ungdomen.
Vid sidan av en av de många vä- gar som leda upp till Kölbergets topp /332 m.ö.h./ ligger en stor sten, till formen som en likkista, vilken vilar på andra mindre stenar. Stenen kallas av orts- befolkningen för "jättens likkista". Om hur denna sten kommit dit, förtäljer en gammal sägen: Långt före innan någon människa kom till Hälsingland bodde Kölbergs- jätten djupt inne i Kölbergets innandö- men. Århundrade efter århundrade gick, och jätten levde och mådde gott i Hälsingeskogarna. Men så en höst gick han ut på, den nedanför berget liggande sjön, Bergviken innan isen var stark nog att bära en sådan bjässe. Och när han kom mitt på sjön så brast isen under honom och han drunknade. Vart han skulle gå förtäljer inte sägnen. När- / boende jättar hörde hans rop om hjälp och skyndade dit för att hjälpa honom, men kommo för sent. Han hade redan drunknat. Då togo de och höggo en stor kista av sten och lade honom i. Kistan satte de på det för honom så kära Kölberget, och där står hon lika än i dag, orörd av någon människohand. Detta är sägnen om "jättens likkista" och "Kölbergsjätten, vilken ej, mig veterligt, varit återgiven i tryck. Vart, när och hur jag hörde sagan kan jag inte påminna mig. Wictor Johnson född i Hanebo, Hälsingland år 1905. adr: Lilltjära Kilafors