Hille, Gästrikland
Maria Eriksson
ME läser innantill: 1918 fick de elektriskt ljus till Oppala. Förut fotogen och karbidlyktor, en skumögd tid. Allt går i snabb takt nu för tiden. I skolan förr tålmodigt inpräntad kunskap. Gick varannan dag i skolan. Man såg fram emot årets högtider med stor förväntan. Året hade rytm. Man levde nära jorden. Om en bondgård i Hille när seklet var ungt. Man stöpte bly på nyårsafton men det fick ej förekomma i ME:s hem. Det var att fresta gud. Snö och kallt nyårsdagarna. Kallt i släden och i kyrkan. Varm var bara kålsoppan när de kom hem. Spinnrocken spann ull och lin i stugorna i slutet av Januari. Ullkardorna värmdes och låg i jämna travar bakom spisen. Svar och vit ull blev grått. I Februari full fart på rockar och vävstolar. Trasmattvävar, granna mattor till jul. Vävar till kläder åt karlarna. Skickade tyg till stamp i Järbo. Blev slätt och blankt. Vävde blaggarnstyg till vardagskläder. Ej passande gå i köptyg. Hemvävda bomullsförkläden. Snyggrandiga ullförkläden att använda i dagliga göromål. I April lades linnevävar ut på blekning. Lintågorna ska ligga ute på snön i solglitter. Man drömde om att väva och sy när man gick i vall med korna. Drömde om det som växte i jorden. Hembygdskänsla.
I skogen tog man vidjor till kalvlänkar. hon hade brått till skolan när hon gick i vall. Lockade på korna. Hade ullgarnsnystan i fickan på väg till fäbodvallen. Lyssnade till ljuden från olika skällor. Hördes ibland långt ifrån, ibland närmare. Till exempel ”Tre kakor på spett, tre kakor på spett” osv. ”Hassel och trassel i våran gård” osv. ”Hä ä långt till kvällen” osv. ”Hurtigan bonne, hurtigan bonne” osv. Koskällorna gav besked om hur det var i gården de kom från. Slåttern skulle ske när höet gått i blom, ibland när det blommat färdigt. Vanligt att gå upp kl 2 på natten till slåtter. Man slog med lite. Lättare att slå så länge daggen låg kvar. Karlarna vilade middag. På 1800-talet släpptes hästarna till skogs och höet bars in i ladan på två långa stänger. I Hille hette de hävlar. Fåren klipptes höst och vår så man fick ull till strumpor. Man hade små lammungar i låda bakom spisen. De hade fått för många syskon och fick ej dia sin mor. Tråkigt när de slaktades. Slankveckan började 24 Oktober. Ibland nytt tjänstefolk när den var slut. Drängen gjorde rent i stall och lider innan han flyttade. Vatten värmdes i en stor gryta i bryggstugan. Pigan slog ut vatten på köksgolvet och skurade med grankvast. Hade kvasten under foten. Sopade ut vattnet genom ett hål i golvet. November månad var lugn. I December blev det stor brådska, Man bryggde dricka och slaktade gris. Även ko, tjur eller påläggskalv samt får. Det skulle vara mat långt in på oxveckorna. Ljus stöptes och man bakade i god tid. Grävde ner rågsiktbullar och vetebröd i en sädeslår på vinden. Höll sig mjukt i över 20 dagar. Om inte råttorna åt sig in. då fick man leva på hårt bröd (skarpbröd). Julklappar ej brukligt. Barnen fick vetemjölsbockar. Besökare som kom hade med sig i fickan. ME:s mor född 1875. Hade nio syskon. Deras julbockar skulle stå på brädet ovanför fönstret. Tävlade om vem som kunde ha sin bock längst. Farfar, född 1847, berättade om halm på stuggolvet. De sov där på julnatten. Farfar tog brödkakor, tände på lyktan och traskade ut i julkvällen. Delade ut åt korna i fähuset och hästarna i stallet. De skulle få veta att det var jul. ME berättar fritt: På 1870-talet levde en gubbe i byn som tyckte det var tungt att leva. Brukade meta fick åt kattorna och gick in att hälsa på lillpojken. ME läser en dikt hon skrivit åt gubben. Han kallades Pinte, kom varje förmiddag. Om katten och Lill-Olle. En dag stod Pintes stuga i lågor. Själv hade han gått i snara i bastun. Om kistan han ordnat med. ME berättar om händelsen efteråt. ME läser innantill om följande;
Gräs och klöverblommor. Vit klöver, daggdroppar. Hon såg för sig i minnet slåtterkarlar med liar och i vita linneskjortärmar. Stor vit hatt eller mössa, bryne i bakfickan. Kvinnfolk med ljus halsduk på huvudet. Ljus bomullskjol och storförkläde som kunde vara vitt. Hade kanske en fint målad ”härv” som fästman hade gjort. Räfsade i dikena. Sankt vid sjön. Ej värt att dra med en häst dit. Räfsade för hand. Höet låg i bredor. Hade två stänger = hävlar. Lastade hö på dem, var nötta. Nu blåser de in höet på fähuskullarna. Ett ordspråk om höbärgning: En karl la tyngsta bördan bakpå (på hävlarna). Själv gick han främst. Vid ett dike orkade ej pigan upp med så tung last, så hon stannade. han var enfaldig och sa ”Kom du Kari, nog tål du allti.” Man vilade mitt på dagen och barnen skulle vara stilla. Kvinnfolken gjorde i ordning mat. Man hade en drickaflaska eller kopparkruka och drack ur locket. Lindbergs bryggeri körde ut svagdricka 2 ggr i veckan. Lillkaggar och storkaggar. Blev urdrucket innan bryggarn kom tillbaka. Ingen räkning på baciller. Ingen statistik på om det spreds sjukdomar genom drickat. Sedan fanns det emaljmuggar att dricka ur. Det vart då mera att diska. Ingen har tid längre att ta upp hö med högafflar. Tiden är knappare. Hösten kommer brådare för varje år. Vår och sådd, höst och inbärgning, regn och solsken, mörker och ljus skiftar nu som förr. Människolivet är som en tvärtöver randig förklädestygsväv i alla upptänkliga färger.
Me berättar om den nya sommarhatten. Man gick ej bort utan huvudbonad. ME var liten, farfar hade köpt en ny hatt åt henne. Den hade stora brätten. De gick till Österskogen Söndag morgon med fåren. Hade fullt av brödbitar i förklädesfickorna åt dem. Hade brått. Fåren följde farfar som lockade ”Tackelarerne kom hit.” men de hade upptäckt halmhatten, bra att gnaga på. När vallpigan kom hem med den nyköpta hatten var den utan brätten. hon fick sedan en ny hatt men använde den ej i fårsällskap. ME är född på gården. Heter Ol. Olsgården efter hennes far. De hade ploglag. Skulle ut på landsvägen först på morgonen och skotta. Hade träskovlar. De hade en byklubba med bomärken på. Många i ME:s barndom kunde ej läsa. ME fick springa till nästa gård med byklubban. Man gick efter hemmansnummer. Klubban var en grovt tillyxad träbit, ca 2 dm i fyrkant. Hade hål med en tross i. Hängde på en spik innanför dörren hos byfogden. Den skickades ut när de skulle laga vägar, göra broar, snickra mm. Hemmansnummer med romerska siffror. (forts) Som bomärke hade de ett kryss med ett litet streck över. Redaktör Wikberg i stan har skrivit och forskat om bomärken. Skrivit i Norrlandsposten. I byn fanns 12 bondgårdar med ca 20 tunnland jord och 100 tunnland skog. Man hade 7-8 kor samt getter. Var förmöget om man hade kor. Hade 2-3 getter om de ej hade kor. Bystämma varje år i någon gård. Byfogde valdes vartannat år. Man gick i varv efter hemmansnummer. Ej burkligt med kalas då, men kaffe. Kalas vid husförhör. Bystämma på hösten inga kvinnor med, gumman kokade kaffe. Byordning lär finnas från förr. Fogden hade något slags protokoll. Detta var senast för 70 år sedan. Man har numera bystämma i Godtemplarlokalen. Talar om bl a byns fiske- o jaktgårdsföreningar. Byklubban var i användning tills de skaffade telefoner. Förr hade bönderna även en allmänning vid havet. Var långt dit så de bytte den och fick jord hemma. Om dödsfall i byn. Hörde till att man skulle se liket. Man tog en kruka mjölk med sig. Någon skulle gå från varje gård. Folk dog hemma förr, ej på sjukhus. Man skulle klä på sig något mörkt. De hade granris vid kistan och granar vid dörren. Kvinnorna i köket hade vita förkläden. Stillsamt. Det var självklart att gå in till den döde. 2 tända ljus och vit duk på ett bord. Den döda var fin. Karlarna i vit skjorta och släta om kinden. Ett fat med kringlor av hembakad saffransdeg och ren servett över. Var dopp till kaffet. Ej i samma rum som den döda. Utsjungning dagen före begravningen. Helst någon som var andligt sinnad skulle komma. Hade psalmbok, sjöng en begravningspsalm. Alla sjöng med. Han läste ur bibeln, bad och sjöng igen. ME säger hon skulle vilja ha det så vid sin död. Per Pers mor brukade tvätta lik. Skulle vara fint lakan, vita strumpor. En köpt kista med svepning från stan. Karlarna nyrakade. Händerna ihopknäppta över bröstet. En blomma mellan tummarna. Stödde upp hakan med psalmboken eller med en knuten halsduk. Man la en slant på locket till kistan bl a stora femöringar. För längesedan breddes vita skynken över möblerna i likrummet. Granrisros vid trappstenen, ris ända ut till grinden. Begravningsbyrå fanns 1938 när mor dog. Man hjälptes åt att lyfta upp kistan på likvagnen. På vintern släde med granris under kistan. Inga bjällror, det skulle vara tyst. Kistan var svart. Hedén hade handel och gjorde kistor. Hans gumma målade dem. Eventuellt med tjära. glittrade på locket av något som de hade i färgen. Det var grannt. Sedan köpte man likkista. Lade en granrisros på locket samt några pelargon- eller kaktusblommor från fönstret hemma. Plockade blommor ute sommartid. Köpte sedan blommor från stan. Även konstgjorda blommor. Alltid samma färg på kistan, svart. Men bättre folk hade ljusa ekkistor och kvinnor vita. Även vita åt barnen. ME:s lillasyster hade svart kista. Pappa var i himmelen. Lillasyster skulle dit och sen tillbaka, sa man. ME var tre år då. ME, tre år, fick ej leka kring systerns kista. Man sa, att om hon kröp under kistan, så skulle hon få leva nästan hur länge som helst. Skulle vara därför som hon blivit så gammal. Tro och märken kring dödsfall. Farfar brukade ge hästarna på kvällen. Gick in och la sig, stängde till köket. På senare år ej så. Sa en morgon när han kom upp: ”Jag hörde (kyrk)klockorna nu.” LarsJohan i en annan gård hade just då dött. En ung karl som hade lungsot. Farfar sa: ”Jag är ’illval’ jag, det blir dödsfall i byn.” Då teg man. I en gård där det bodde bättre folk, fanns en ung stinta som skulle gifta sig med en löjtnant. De hade kusk och svarta hästar från stan till kyrkan där de vigdes. Farfar kom utför Storbacken. De andra var iväg för att se bruden. På kvällen sa farfar: ”Det blir inte så långt det där inte. Jag såg likskaran gå ut från Lars Lars idag.” De andra såg bruden, han likskaran. bruden dog snart efteråt. Om uppspelning för studenter. ME: ”En ära för mej, är tacksam för det.” Personliga notiser. Kallades Ol Ols-Maja efter sin far.
Me talar om Oppalamålet. Vill bevara det gamla målet i den mån hon kan. Tordes ej svara på Oppalamålet i skolan när man fick en fråga. Mormor hade sitt mål, hon var från Hedesunda. Farfar hade Oppalamål. I en gård tvärsöver vägen fanns bättre folk som var skolade och talade annorlunda språk än de andra. Man kunde balansera en smula om man tänkte sig för. I skolan skrev en stinta om Jonas Alströmmer och fick mycket beröm för det. De andra skrev om ett julminne. En gosse berättade bl a om kälkåkning. Fel på stavning och uttryckssätt. Fick anmärkning av läraren för ordet ”tä”, ett ord som ej fanns. I Hälsingland är tå = tä en väg mellan två gärdsgårdar. Vägen till Björke är ett ”tä”, Men i skolan höll de andra barnen med läraren om att tä är något som inte finns. Rasterna i skolan var korta. De hade en fin klocka som såg ut som en stor hästpingla. Fröken kom ut och ringde.
De lekta i tallarna. Fick ej bryta kvistarna. Man lekte ringlekar och ”Sista paret ut.” ME tyckte ej om att springa, var ej nog smärt. Lekte ringlekar varje rast. Både flickor och pojkar till en viss ålder. ”Flickan går i ringen”, ”Vi äro musikanter”. När pojkarna blev större gjorde de spektakel av ringlekarna. inget vidare med bollsparkning, gymnastik på skolgården. Man hade bollar som pojkarna gömde. Flickorna skulle leta rätt på dem. Pojkarna drog flickorna i flätorna. Det är värre i skolan nu, ej roligt. De är elaka. Kanske även förr, men man glömmer. Bollarna var hemgjorda, lindade tätt med garn, ullgarn och sömmade ihop med stoppnål. Skulle först vara små, sedan större. Kastade boll mest mot en vägg eller till varandra. Rasterna var korta, frukostrasten längre, 3 kvart. Många hann hem att äta då men ME hade matsäck. En flaska med mjölk och smörgås. I småskolan fanns en svart kamin. Radade upp mjölkflaskorna omkring den. Pojkarna kom in, en halkade. ME:s flaska ramlade och mjölken rann ut. Fröken kom och bråkade med pojken, fick en örfil. De andra tyckte det var hemskt, särskilt ME. I småskolan fanns bara en farstu utanför. Man satt och åt i skolbänkarna. Ej riktigt avklädningsrum. Satt även på gården eller i tallarna och åt. I storskolan fanns kapprum. Satt under kapporna när man åt. Fröken hade kök och kammare. Tittade och vakade över barnen genom ett tittglas i kammardörren, så de ej gjorde odygd. Barnen slog boll på kvällarna. Hade en träbit att slänga med. Lekte kurragömma. Stod mot en vägg, höll händerna för ögonen, letade efter de andra. Sprang och slog i väggen, räknade. En räkneramsa: ”Agare, bagare, kejsare, kung. Bonde, båtsman, katta, hund. Fru, fröken, mamsell, madam. Skojarkäring.” Den som blev skojarkäring skulle börja. Minns ej tafatt-lekar. Men en som skulle springa tills han fick fatt på någon annan. Ombyte då. En del hade lätt för att springa. Kunde nog räkneramsan då. Leka med dockor. Pojkar fick ej leka med dockor men gjorde det i smyg. Man hade hemmagjorda dockor. I vissa gårdar fanns det riktigt gamla dockor. I vissa gårdar fanns det riktigt gamla dockor med porslinshuvud. Sedan av celluloid. ME hade blunddocka med ljust hår och ljusblå klänning. Lekte våldsamt, så ögonen ramlade in i huvudet. Man kom på att stoppa tidningspapper i huvudet för att sätta fast ögonen. Snörpades fast med björntråd. ME hade en vagga från 1840 talet. Hade den efter farfars syster. ME tror att mamma sydde fast sängkläderna. Moster Elin, som var sömmerska, sydde fina dockklänningar. ME sydde även lite själv, blev ej lika fint men var roligt. Tyckte hon var duktig. Forts. om leksaker.
ME hade en lekstuga. En snickare satte upp en åt Me när hon var 5 år. Nu har barnbarnen haft den. Ska rivas. gjord av bräder och med takpapp och ett fönster. Rödmålad. Vanligt förr att barnen hade lekstugor. Möbler fanns ej i lekstugan. Men det fanns socker- och margarinlådor som man kunde tigga i (handels)boden. Någon i släkten kunde ibland ha med sig en kastrull eller porslinstallrikar som husgeråd i lekstugan. Om man var snäll kunde man få ett kaffefat att ha ”smulterbär” på. Tiggde en mjölkskvätt och socker till bären. ”Smulterbär” = smultron. De hade ärter på kryddlandet. ME kunde få ta ärtskidor som mat i lekstugan. tog även blad och blommor som hon klippte och skar till mat på låtsas. Man lekte blindbock och gömma nyckeln. Ej så många ställen att gömma på. Ibland bestämmelser att nyckeln skulle synas lite. Eller sjunga svagare och starkare. Frågade om det var fågel eller fisk. Man hoppade hage. Spela hörde till när snön gått bort. Både för flickor och pojkar. Svarte Petter var ett sällskapsspel. Beskrivning av ett annat spel: En kon och pappbit med hål och olika nummer. Sprätte iväg med fingret och räknade vem som kom högst. Pojkarna hade hästar och vagnar att leka med. bilar fanns ej då. ME såg ej bil förrän 1910 när hon var i skolan en gång. Fröken fick se en automobil på vägen och sa: ”Nu får ni gå fram till fönstret och titta.” Den kom från stan. Cyklar fanns men var ej vanligt.
Om att åka cykel. ME nådde ej upp till sitsen, stod på tramporna. Kom upp på sitsen när hon körde utför backen och satte benen på styrstången. Körde ibland omkull, grät och slog sönder knäna och näsan. hon var 11 år, gick i storklassen. Cykeln var ekmålad lika som på köksskåpen. Bytte bord den mot en annan men ångrade sig sedan. En och annan sa cykel men velociped var det vanliga ordet. En bonde sa, att de som for på velociped var som fåglar. Han hade häst och vagn. ”De gick för hand.” Om stortvätt förr. Man hade en annan sorts kläder förr. Hemvävt och blaggarnslakan. Det var hårt och stort. Många byttor och tvättbaljor att lägga blöt i dagen före tvätten. Murpanna att elda i, i bryggstugan = en stor gryta inmurad. Ett bykkar med hett vatten i. Använde stötbräde och rotborste på de hemvävda bomullsskjortorna, på kragarna. Blandade till lut i murpannan. Flytande lut fanns att köpa i flaskor men försvann sedan. I stället lutpulver i burkar. Luten skulle blandas till i en järnskopa av någon gammal människa. Tvättmedel fanns sedan. La luten i grytan. Somliga smakade på den så de fick sår på tungan. Fick ej vara starkare. Tvätten kokades 20 min. Var hett. Tog upp den med träpinnar. La den i en så och bar den till ån. Man hackade hål på isen om det var på vintern. Enkelt med sommartvätten men vattnet i ån var ej så rent. Kläderna låg i blöt i brunnsvatten så luten drog ur. Sköljdes många gånger. Man hade klappträn och klappbräden men mor tyckte ej om det. Fick bara skölja kläderna. På vintern när man tvättade ute hade man på sig flera par hemstickade strumpor och kängor av tjockt läder. Långa kjolar som nådde ner till skon. Blev blöta och isiga. Man hade säckförkläde, var midjeförkläde med bomullstyg i midjan och långa knytband. På bryggstuguvinden torkade kläderna. Hängde länge där för att bli torra. Det regnade in genom taket, men man eldade där varje dag bl a för att diska mjölkkärl. Man streckade även i sommarstugans kök och eldade lite i spisen. Hade karlar då som kunde skaffa ved, högg och bar in. Hon strök karlarnas söndagsskjortor och söndagskläder. Hade strykjärn med lod. La lodet i glöden och bytte när det blev kallt. Blev slätt då. Hade ej mangel på länge men kaveldon. ME har ett sådant som en flicka fick 1724 i fästmansgåva. Man ”gnussade” och gned. Det var ett bräde med handtag och en rund kavel. Lindade plagget på kaveln och gned med brädet. Ungarna kunde få förtroendet att stryka men brände sig. Hade filt och ett gammalt lakan att stryka på. Används än idag. En moster hade med sig 2 lodstrykjärn från stan 1917. Värmdes ovanpå spisen. Skurades med smärgelduk, var blanka och fina. Sedan var det många som skaffade elektriska strykjärn. ME fick det för 26 år sen. Man tog en ljusstump i en linnetrasa och strök över järnet så det vart glatt. Symaskiner. När far och mor gifte sig 1898 fick de i brudgåva en Singer symaskin. Hade en liten skyttel, ej rundskyttel. Var trampmaskin men ej stor och klumpig. De sydde och lagade på den, moster Elin kom och sydde. Farfar köpte en Singer åt ME 1916. Nu ”uslas” den och står i farstun. För dyrt att reparera den, ME har en elektrisk symaskin nu. Om underkläder. Ej brukligt med underbyxor i ME:s barndom men det fanns. Nådde ej ner till knäna så man frös. Benen växte men ej strumporna. Kjolarna var långa och hemvävda. Man hade (ull)förkläden. Var av varmare tyg hemma, användes ej i skolan. Vävdes av redgarn med bomullsränning. Finare ränder än på förkläden. Ytterplagg. Dåligt med ytterrockar. Skolflickor hade kappor. De gamla hade storschal, en del hade ej kappa. Många tröjor fanns. Även hjärtvärmare som man virkade. ME beskriver dess utseende och hur man tog den på sig. Vuxet folk använde hjärtvärmare men aldrig barnen i skolan. Granna mattor vävdes till jularna. La andra ovanpå de nya. Man skurade golvet. Värmde vatten i gryta. Slog ut det på golvet en dag när karlarna var borta i skogen. Hade under foten en kvast som man gjort när man gått i vall. ”Gnussade” och gned med den. Det vart vådligt rent. Ungarna ramlade omkull i vattnet men det gjorde inget. Ingen grälade den dagen. 2 3 kvinnfolk hjälptes åt. När de skurat sköljde de golvet med ljumt vatten. Vattnet sopade ut genom ett hål i golvet. Tog först upp träbiten framför. Man tog en trasa på grankvasten, suddade och torkade golvet sedan. Det var en rolig dag. De nyvävda granna mattorna skulle sedan på. De låg tätt. Gamla urtvättade mattor ovanpå tills karlarna kom hem. Golvat var omålat. Fanns ej målat i ME:s gård men på en del andra ställen och i skolan. Farfar köpte en liten bit korkmatta att ha under bordet. Man la trasmattor runtom. Även korkmatta på köksgolvet sen. Efter det kvinnorna varit i ”fejset” = ladugården skulle de torka köksgolvet innan karlarna kom in till nästa mål. Korkmattan var bra före gummistövlarnas tid. De hade näverskor och läderskor före gummistövlar. Tjockbottnade skor av tjockt läder. Smeden i byn hade träskor. Hade jämt vita strumpor som var lortiga. Hade varit bättre med gråa. Smeden den ende som ME såg hade träskor.