Transkriberad uppteckning
Intervju med Sigrid Svensson, född år 1895. Intervjun gjordes av Sven Benson i Långasjö socken, Konga härad, Småland. Sonen Arnold Alfredsson gör inpass i intervjun.
Fler sägner från Småland
Se alla i Småland »
Långasjö, Småland
Sjunnen och de sju bröderna
Det var en gång sju bröder, som blevo misstänkta för ett rånmord. De bedyrade, att de voro oskyldiga, men dömdes i alla fall till att hoppa över ett stort fall, som finns i Emån, en halv mil öster om Vetlanda. Om de orkade det, så skulle de anses oskyldiga. Först sprang den äldste fram och lyckades verkligen komma över. Och så den ene efter den andre, tills den yngste var igen. Men han blev rädd när han såg vattenmassorna, och störtade ner i djupet. Man trodde då, att han gjort det onda och så fått sitt straff. Efter honom har Sjunnen och Sjunnafallet fått sitt namn. Nedanför fallet sticker en sten upp ur vattnet. Den liknar en stol och kallas Näckastol, och där brukar näcken sitta och spela i månskenet.
1927
Läs sägen →
Långasjö, Småland
Gasten
För ungefär 25 år sedan tjänade Alma där hemma. Hon var en 16-17 år gammal då; nu bor hon i Stockholm. Den ena gången efter den andra berättade hon om spöken, som hon sett. Hemma fanns det emellertid ingen, som trodde på sådant skrock, men när de bådo henne tiga med dumheterna, började hon gråta och bedyra, att det var sant. Vid potatisplockningen skulle Alma hjälpa till med att lasta ett lass, det var på kvällen, och hon hade tagit en genväg till åkern, som inte gick att köra. Bäst hon satt där i skumrasket, kom en gast rakt emot henne. Han var vitklädd och lika lång som de högsta granarna. Och sanning var det, försäkrade hon med gråtande tårar. Hon blev dödligt förskräckt och sprang direkt hem. För allt i världen kunde ingen förmå henne att hjälpa till med potatissäckarna mer.
1927
Läs sägen →
Långasjö, Småland
Tekan
För omkring 80 år sedan fanns vid sjön Viren ett torpställe. Där bodde en gammal gubbe, som allmänt kallades Sven Dånare. Han var stor och stark som en jätte men inte så lite skrockfull. Det var en dag på senhösten, och Sven Dånare hade just vaknat upp ur sin middagslur. Han satte sig lite olustig upp i sängen och ropade på sin pojke: "Kom, din lille blindknägg!" Pojken var igång med att peta ner ett getingbo men körde på fars röst, att det skulle bli något roligt, och kom fram utan vidare tillsägelser. "Gack genast och tag reda på ljustran och ställ i ordning tjärblossen, så ro vi ut på Fjälsteröviken och försöker hugga den stora gamla gäddan! Kvällen blir lugn och mörk, genom vattnet. "Det tog i nacken, det", sa Sven. Men när han skulle dra upp ljustran, fick han den inte ur fläcken. Hon hade fastnat i en dykare. Sven drog till med en svordom över gamlagäddan, som lurat honom denna gången med. Ljustran satt fast, och stocken fick tas på släp. "Ro i land!" befallde Sven. Men de hade inte rott långt innan de sågo ett litet ljus, som följde båten. Det var Tekan! Sven blev rädd, tog rodret och slog till Tekan. Tekan hoppade då upp i båten och rakt på Sven Dånare. Både han och pojken voro alldeles vettskrämda. "Ro hem, pojk, det fortaste du kan! Vi slipper inte otyget, innan vi kommer hem. Nå'n fisketur det får vi inte ikväll, så mycke kan en si." Tekan följde troget efter i kölvattnet. Sven hade krypit ihop i fören så långt från det objudna följet som möjligt och var alldeles stum. Han trodde, att det var den lede själv. En bit från land försvann Tekan. Först när de kommit upp på landbacken, vågade Sven tala. "Vi kan tacka vår Herre, att vi slapp otyget med oss hem", sa han. Och det dröjde både en och två månader, innan Sven Dånare gav sig ut på fiske igen.
1927
Läs sägen →