Transkriberad uppteckning
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Fler sägner från ingen
Se alla i ingen »
Fellingsbro, ingen
Inspelning med Anna Larsson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
1954
Läs sägen →
Fellingsbro, ingen
Titteliture
Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Oaktadt alla gummans förmaningar var det omöjligt att få henne till någon alvarlig sysselsättning, utan beständigt ville flickan springa omkring i granngårdarne, "spinna rännegarn och hanka på hälame", som man säger. Gumman stängde henne inne och försökte hvarjehanda råd, men intet hjelpte. Slutligen en vacker dag gaf hon henne en spinnrock och satte henne upp på stugtaket. Der skulle hon få lof att vara stilla, mente gumman; men bäst som flickan satt der och funderade på huru hon skulle kunna komma ner igen, kom konungen med sina hofmän ridandes förbi, och då han fick se flickan på taket med spinnrock och lintott blef han storligen förundrad, stannade sin häst och steg in i stugan för att få veta hvad detta skulle betyda. Gumman förvånad öfver ett så rart främmande visste ej rätt hvad hon skulle svara, och hvad skäl hon skulle uppgifva, ty sanningen tyckte hon ej att hon kunde säga för en så hög herre. Hon neg och hostade, och hostade och neg; men då konungen upprepade sin fråga, kunde hon ej undgå att lemna ett svar. "Jo, Nådige herre" — sade hon — "min dotter sitter på taket för att få vara i ro medan hon spinner och så snäll är hon i sina händer att hon kan spinna guld af bara ler och långhalm." Men det skulle gumman aldrig hafva sagt, ty nu fick konungen stor lust att erfara hennes dotters konstfärdighet. "Kan hon spinna guld af ler och långhalm, som Ni säger", sade han, "så vill jag hafva henne"; och ehuru gumman helt förskräckt prutade emot var det ingen annan råd än att gifva efter, och så lemnades flickan åt konungen, som tog henne med sig till slottet. Gumman grufvade sig väl för utgången; men hon hade ändå blifvit utaf med den lata odågan, som nu fick sköta sig bäst hon kunde. När flickan kommit till slottet blef hon väl emottagen, fick granna kläder och många smycken och dyrgripar, och allt detta var ju godt och väl. Andra dagen skulle konungen på jagt, men innan han red ut gick han upp till flickan i hennes kammare, lät bära upp ler och långhalm och befallte henne lemna honom en vacker guldtråd, då han kom igen. Huru detta skulle tillgå visste flickan naturligtvis icke, och hon, som knappt kunde spinna det simplaste blångarn, huru skulle hon kunna spinna guldtråd och det af ler och långhalm sedan! Hon blef derföre, såsom man väl kan förstå, svårliga bedröfvad, och huru hon försökte kunde hon ej ens få en halmsnodd långt mindre en guldtråd: Slutligen Uppgaf hon allt hopp och började att storgråta; men då hon gret som bittrast hörde hon en röst bakom sig, som frågade, hvarföre hon sörjde så svårligen, och då hon vände sig om fick hon se en liten ful gubbe, stå vid sin sida. — "Jo jag må väl sörja jag och gråta mina modiga tårar, ty konungen har befallt mig att spinna detta ler med långhalm till den finaste guldtråd innan aftonen." — "Inte värre än så", sade gubben och smålog, "det torde jag kunna hjelpa om Fröken ber mig vackert derom." "Ja käre hjelp mig", bad flickan så innerligt, "käre hjelp mig!" och derpå gaf gubben henne ett par handskar. "Tag dessa på", sade han "så går det, men" — tillade han — "om tre dagar kommer jag igen och kan Fröken då ej uppgifva mitt namn så måste hon blifva min hustru." Detta vilkor var visserligen icke i flickans smak men det var nu ingen annan råd, hon måste gå in derpå. Gubben försvann, och hon tog på sig handskarne. Snart var leret och långhalmen uppspunnet till den finaste guldtråd. Om aftonen när konungen kom hem från jagten gick han genast upp till flickan, och hon visade honom nu en hel rulle den vackraste guldtråd han någonsin skådat. Konungen blef mycket glad häröfver och gaf henne många dyrbara och rara skänker. Flickan tackade härför och fägnade sig åt de vackra gåfvorna, men rigtigt glad kunde hon ej blifva; ty det löfte hon måst gif va den gamla fula gubben rann henne, i hugen, och huru i all verlden skulle hon få veta hans namn. Hön frågade likt och olikt, men ingen kunde lemna något besked härom, ja ingen hade ens sett en sådan gubbe. Andra dagen for konungen åter på jagt, och innan han red ut gick han upp till flickan, lät uppbära ännu mera ler och långhalm än dagen förut och befallte henne att deraf spinna två rullar till qvällen. Flickan påtog sina handskar och när konungen kom hem från jagten lemnade hon honom tvänne rullar finaste guldtråd. Konungen tackade så mycket härför och gaf henne ännu rikare skänker än förra dagen, men flickan kunde ändock icke vara glad, hon tänkte på den lille fule gubben och det löfte hon gifvit honom. Huru skulle hon få veta hans namn? Hon frågade likt och olikt men ingen visste bättre besked derom nu än förra gången. Tredje dagen for konungen åter på jagt, och innan han red ut gick han upp till flickan likasom de föregående dagarne, lät uppbära ännu mera ler och långhalm och befallte henne att deraf spinna tre rullar guldtråd till qvällen. Flickan tog på sig sina handskar, och när konungen kom hem lemnade hon honom de begärda tre rullarne. Konungen tackade härför och gaf henne ännu dyrbarare skänker än andra dagen; men flickan kunde ej heller nu glädja sig deråt. Hon mindes hvad hon lofvat den stygge gamle gubben och i natt skulle han komma och taga henne till sin brud. Om hon bara visste hans namn? Ja om hon blott visste det ändå! — men nej, huru skulle hon få veta det. Hon frågade väl både likt och olikt, men ingen visste bättre besked nu än den förra dagen. Som flickan var vän och fager under ögonen, och tillika visat prof på en så ovanlig konstfärdighet var konungen mycket vänlig emot henne, och då han märkte huru sorgsen hon var sökte han förströ hennes sorg med berättelsen om hvarjehanda äfventyr, som han hört eller sjelf erfarit. "I dag", sade han bland annat, "mötte jag i skogen en liten stygg gubbe, den fulaste jag någonsin sett, som hoppade framför mig på vägen och sjöng: Fröken hon sitter i buren och gråter Och inte vet hon hvad jag heter Titteliture Så hetter jag Ja Titteliture Så hetter jag!" När flickan fick höra detta blef hon med ens glad, ty nu visste hon gubbens namn; och när han sent på qvällen efter aftal visade sig på hennes kammare sprang hon glad emot honom sjungande: Titteliture Så hetter du Ja Titteliture Så hetter du! Den lille gubben försvann vid dessa ord lika plötsligt, som han kommit och flickan såg honom aldrig mer. Hon blef sedan qvar på slottet i all sin dar och hade det godt. Ja det finnes nog de, som påstå att hon till slut blifvit sjelfva konungens gemål, men om det gick så väl för henne är ej godt att veta.
1865
Läs sägen →