Vårdagens jämning den har just gått
Min far, som var född i Steneby, talade om, att det fanns ättegrytor i bergen. Och vid kyrkan fanns det ett par. Han mindes personer som bruka- de offra i dessa grytor. Det var mynt de offrade. Det var för att de skulle få lycka, och så off- rade de för sjukdom.
Förr hade de namn på de gubbar som syss- la mä tröskning. De kalla dom för lobjör- nar. Denso mtog emot halmen i la't kalla de labjörn.
I Säbyn (gård i Steneby) bodde en de kalla Björneskötten. Hans riktiga namn va Petter å de kalla'n också för Bjöne-Petter. Han hade skôte både björnor ō vargar. En gång hade de en stor björn i Eke-skogen. (straxt intill Säbyn). De voro flera st. jägare ute ō ringa in björnen te slut. Sköttane hade förut drucke så mycke brännvin innan de ga sej iväg te sko- gen så dä va nästan farligt för de såg väl inte så noga efter va de sköt på. Petter tala själv om det för mej när ja va rektigt liten. Han sa att flera kuler gick rakt förbi honom. De som sköt träffa inte björn nån gång. Till slut kom björnen te dä ställe där Petter Björneskötten stod. Här va en dalgång å en stor höj risgå'l. Med samma som björnen skulle klättra över risgå'l'n passa Petter på ō sköt. Kula geck in i bogen ō björnen ble hängande dö på risgå'l'n. Detta va den siste björn de sköt här i västra Stenebysocken.