Transkriberad uppteckning
Skänklåt
Fler sägner från Västergötland
Se alla i Västergötland »
Starrkärrs, Västergötland
Djävulen
Jag var granne med Anders Segelberg, som mördade sin fästmö och svärmor i handelsboden i Älvängen. Dagen efter mordet skulle jag gå dit och handla. Då fick jag se en svart katt invid handelsboden, men med ett var den försvunnen. Det var den Onde.
1933
Läs sägen →
Starrkärrs, Västergötland
Julseder
Ett "julaträd" hade de allmänt i stugerna här på min fars tid (x 1820- † 1909) men jag minns bara att jag såg det på tre ställen. Det var en gren av en vildapel. Man tog in den, medan bladen voro gröna och förvarade den på vinden till jul. Bladen hade sin gröna färg första julen. Ofta gömde de "julaträt" i flera år. Om julen stod det i en vrå, om det var stort - det kunde vara upp till två alnar högt. Men var det litet, stod det på ett bord. Och på alla pig- garna i trä't, för vildapeln har ju piggar nästan som hagtorn, satte de små röda äpplen. Tjugondeda'n Knut ristade barnen julaträ't och delade äpplena. På 1830 och -40 talen var det nog som mest spritt, tror jag." Julljusen var av två slag: formeljusen gjordes i en form av bleck, som vi själva gjort. Smaländan var en tum och tjockändan 1 1/2 tum i dia- meter. I smaländan satte vi en halv potatis för att inte talgen skulle rinna ut. I tjockändan var liksom en tratt - däröver låg en pinne, vari veken av snodda bomullsgarnstrådar var fästad. Sådana ljus kallades "formeljus". Så var det doppeljus. Då hade man flera vekar på en pinne och doppade dem gång på gång ned i den kokande talgen. De blevo mer ojämna. / Det har alltid varit ont om granar här i sockna. Men många skaffade sig en gran att ha vid var sida av bislaget, fast det knappt var vanligt i min barndom, men blev senare. Men Julanek åt fåglarna har det varit så länge jag minns och har hört tillbaka. Många satte upp tre neker, för det var ju tre högtidsdagar. Då satte de en bräda överst på stången och en pinne i vartannat hörn, så blev det tre neker i en rad. Sedan fick man inte lägga dom för fäfot, jag menar strö, med halmen i dem, utan de skulle lösas upp, och så skulle hästarna äta upp dem, för jag minns att de trodde, att det var någon särskild tur med dem. De döda skulle titta hem om jul. Därför lät de gamle mat stå för dem - men jag kommer inte ihåg att jag såg det i mitt hem. Men de döde hade mässa mitt på natten. Det var en präst som fick se att det lyste i kyrkan, och han gick dit utan att ta vara på hur dags det var. Men när han öppnade dörren, så var där mörkt. Men han kastade kappan av sej i dörren, just som han vände, och den blev riven sönder i små lappar. Vid nytändningen om nyår tog min far psalmboken och höll den på ryggen och gick sedan baklänges mot fönstret, så att månen lyste på boken. Jag tror, att han hade n:r 406 uppslagen, för sedan sa' han strax till mej: "Här har du boka, nu kan du läsa nyårspsalmerna!"
1926
Läs sägen →
Starrkärrs, Västergötland
Sjukdomar
Ormbett - det fick Katrina här bredvid för många år sedan. Då trod- de de, att om man bara hann före ormen till vatten, så skulle det inte göra något. För en orm är tvungen att dricka genast efter han har huggit någon. Och Katrina sprang ned till ån, men ormen var före i - hon tyckte, att hon såg honom. Och sedan svullnade benet, så hon kunde knappt gå hem. De band för benet med silkeschalar, så giftet inte kunde gå upp i kroppen. Och så blev hon bra igen. Mot bleksot skrapade Petter i Môlje mossa på sin stugvägg och gav den sjuke, men han hade allt droppar och slog på. Skytta-Stava målade folk för "matleja" (matleda). Vatten på gravstenar skulle vara bra mot gulsot - mot gulsot klippte de också gula trådar, som man skulle lägga i bröd och äta upp. Min systerson fick näsblod. Då sprang jag till Per i Guntorp. "Bara ja' får veta namnet, så - -", sa' han. Och blodet hade stannat, innan jag hann tillbaka. Det var nog omkring femti år sedan.
1926
Läs sägen →