Transkriberad uppteckning

Det var förr de låg i Lidköping och köpte spann- mål. Det var en, som låg där med en skärgårds- jakt och hade full last. Då de skulle kasta loss, kom det en fin fru och frågade, om hon fick köpa lasten. De kom överens, och hon följde med på jakten. Då de kom till Lurö Bratt, sa hon: ”Nu ska ni inte bli rädda, det är inte farligt.” Så hoppade hon i sjön. Rätt som det var kom det upp stora lårar till spannmålslasten, och så kom hon upp själv med en duk med en knut i var snibb. ”När ni lossar den första knuten, får ni en liten vind,” sa hon, ”när ni lossar den andra, får ni en bättre, och vid den tredje får ni så mycket vind ni behöver. Men den fjärde knuten får ni inte lossa.” De lossa- de de tre knutarne och fick tillräcklig vind. / Men de lossade den fjärde också. Då for de upp i luften, och man såg aldrig till dem mer. Sen hittade de många år efter, när de grävde i en mosse uppe i Värmland, en precis lika- dan båt. Det är mycket de kan hitta i så’na där mossar. Det finns två sjöfruar i Vänern, den ena bor vid Lurö Bratt, den andra i Knipebergen. En som hette Pär i Holmsundet satt och me- tade. Då fick han en barnunge på kroken. Han tog av sig halsduken och band om den och kastade ut barnet igen. Då kom Sjöfrun upp. ”Tack skall du ha Pär, du skall aldrig vara utan fisk, du,” sa hon. Sen fick han alltid fisk, om han också satt ända invid stranden och metade. ”Fick du nå’n fisk?” brukade de fråga honom. ”Jag tog så mycket jag behövde, sedan for jag i land,” sa han. En gång när han var ute på sjön hörde han en röst ropa: / ”Det susar i tall och brusar på Rödhall, frua väntar främmat, far i land, Pär!” Då for han i land, och snart blev det en för- skräcklig storm ute på sjön. Det var en annan de kallade Sjött i Lapperud (### # ######). Han fick också ett barn på kroken. Men han kastade ifrån sig alltihop och for i land. Sen metade han aldrig mer. Han blev liksom litet konstig. Om honom sjöng de en visa förr: ”### # ###### ### #### ###### ### #### # ###### #### ## ## ### ### ### ##### # ####: '### ### #######, ## ### ## ## ##### ##### ##'.” Det var en de kallade fiskarn i Berget. Han var sams med både Sjöfrun och Skogsfrun. Alltid, / när han skulle på sjön eller i skogen, hade han dem med sig. De skulle ha kalas på Fågelö. De hade bett honom skaffa en tjäder. Han låg sjuk men lovade, att han i alla fall skulle komma med en tjäder. En dag kom tösen inspringande och ropade: ”Far, det sitter en stor fågel uppe i trädet!” ”Sitter han i vägen, annars låt den sitta, du!” sa fis- karn i Berget. Så laddade han sin bössa, stack pipan genom farstu dörren och sköt fågeln. Det var en tjäder. Han lät sin hustru gå upp till herrgården med den. Det var ett troll, som bodde i ett berg. En, som hette Jakob, letade efter kreaturen. ”Jakob,” ropade det, ”kom in och ät söta sopper med mej!” ”Har du mer än du behöver, så göra till i morgon,” sa han. ”Tack du, för den lärdomen,” sa det, ”hade jag vetat det förr, så hade jag sluppit försprängt både mej och mina barn! Nu skall jag lära dig något i stället: / ”### ## ### # ### ## ## # ## ###### ##### ## ### ### ## # ###### # ######!” (Holka ur trä och bind på fä och gör däruti kläppar, låt dem sen gå i skogen och skräppa). Det var en krypskytt, som hade gått ut till en mosse. Han hade tänt en eld och lagt sig. Då kom det en hel hop skogsrån. Ett stannade kvar och frågade vad han hette. Han sa han hette Själv. Så tog han en eldbrand och kasta- de på rået. ”Själv brände mej, Själv brände mej!” ropade det. ”Har du själv bränt dej, så får du själv ha’t!” ropade de andra tillbaka. Det var en, som högg i Nordskogen. Rätt som det var kom han in i en trädgård. ”Om de rör något, får de gå där, tills de bli alldeles uthung- rade! Det är Skogsfrun verk. Det är något, som finns på sjöbottnen, och som håller emot när de fiskar. De kallar det / Koffa. Det var en, som aldrig fick meta i fred för Koffa. ”Nästa natt skall jag visa hur Koffa ser ut,” sa han. Han band en silverknapp på kroken, och så snart han började meta, drog Koffa i och följde med. ”Nu kan I komma å se på Koffa,” sa han. Det var ”som en gammal koarump med laka huven runt om”. Men han satt blind och fick aldrig se hurudan Koffa var. Han kunde aldrig se mer. Det var något rackartyg i Kalvö mosse. De ”stödde” – då har de ett brandjärn med töre på; av det ljuset ser de efter fisk; så’nt ”ellfiske” är förbjudet nu. Han såg något i vattnet. Han högg men fick inget. Det blev så jäkligt, så han måste fara i land, men det var efter honom. Det var nog sjörå eller så’nt, trodde folk. Det fanns jättar som byggde kyrkor förr. Det var en präst, som fick lova sitt ena öga som betalning, när kyrkan blev färdig, om han inte innan dess tagit reda, på vad jätten hette. De / byggde fort. Han kunde inte förstå hur han skulle få reda på hans namn. En kväll gick han vid berget, där jätten bodde. Då hörde han hur jättehustrun sjöng en vaggvisa därinne: ”Tyst, tyst vännen min i morgon kommer Väder och vind, fader din med båda prästens ögon.” Då blev prästen glad och gick bort till jätten, där han höll på med sitt bygge. ”Hör du, Väder och vind, spiran står snett,” sa han. ”Ja, inte är hon rätt och inte blir hon rätt,” sa jätten. Han slängde släggan, så att den for ned genom tornet och genom golvet. Och hålet kunde de aldrig laga. Jättar var rädda för klockor. Det var för kyrkklockornas skull de flydde till bergen. ”Stunden är kommen, men mannen är inte kommen!” ropar det från sjön. Sen drunknar någon.