Transkriberad uppteckning

De påstår det fanns tomtar förr. Om de ställ- de sig för att uträtta vad de behövde på ett ställe, där det inte var tillåtet, fick de en örfil. En käring hade mjöl i en ark (binge). Hon fun- derade på, att det aldrig tog slut. En gång tit- tade hon in genom ett kvisthål. Då stod där en tomte och siktade i arken. Men när hon kom in, var han borta. Hon hade sett, att han var så dåligt klädd. Hon sydde en ny dräkt och lade bredvid arken. Så tittade hon genom kvisthålet och såg, när han kom. Han tog på sig de fina, nya kläderna och siktade med liv och lust. Men så fick han se, att han blev dammig. Då sa han: ”Jonker ä granner, han sej dammer, han siktar aldrig mer.” / En bonde stod och såg på en tomte, som bar på ett rågax. När han kastade det innanför logbalken pustade han av lättnad. ”Det var allt å pusta för,” sa bonden. Då sa tomten: ”När jag har släpat ifrån dej så mycket som jag har släpat till dej, så har du inte mycket kvar.” Från den stunden gick det utför för bonden, och han blev fattig.