Transkriberad uppteckning

Till människoföda användes mjölk av kor och getter. (Mot kikhosta dracks märrmjölk.) Grisar, kalvar, hundar och kattar, fingo mjölk till föda. För att färgen skulle taga bra på garn vid färgning, lades detta i skummad mjölk. Nymjölkad mjölk kallades ”kovarm”, söttmjölk. Traktering av nymjölk förekom särskildt vid bröllopp, begravningar och kalas, som ”supane” till smörgåsbordet. Silsup skulle barnen ha. Det var kovarm mjölk. I ”silesuppen” skulle ”makta” (krafter) ligga. Med sötmjölk menas nysilad mjölk, medan denna ännu är ljum. Skummad mjölk kallades ”hôvemjôlk”. Hinnan på kokt mjölk kallades ”skôrpe”. Grädden kallades ”flöter”. / Självlöpt mjölk kallades ”blåmjôlk”. Sjärvsurnd kallades ”ihopaflöga mjôlk”. Litet surnad kallades den ”gälla, glant, drôga”. Om ”hopaflöga” (självsurnad) mjölk sades. ”Dä ä inte mat för skam dä, sännamer fôlkemat!” Tätmjölk bereddes på följande vis. Man satte grädde i en kopp och lät den självsurna. (tätte) Av tätan ströks litet på bottnen av ”mjölkbollen” (träbollen), sedan silades kovarm mjölk direkt i ”träbollen”, och denna ställdes på svalt ställe, i källaren, ”gången” (det inre av farstun) el. dyl. Efter två dagar var den färdig att ätas. Sedan man ätit ur ”fillebonken” (tätmjölken). diskades ej bollen, utan man silade i ny mjölk. Så behölls långmjölk. Det var bra att i grannstugan byta ”tätte”. Mjölk som ej gick ihop vid långmjölks- sättning, kallades ”glavsmjôlk”, denna slogs till ”skôlene” (grismat). / Sötmjölk förtärdes okokt i rikligt måtta av såväl vuxna som barn. Långmjölk och sötmjölk blandes tillsam- mans och åts. Detta kallades ”sursöte”. Uppkokt mjölk användes på kall gröt, till frukost, även middag. Benämning på gammalt, mycket surt fil, var ”galldranke”. Med tillsats av löpämne till mjölken, kokades ”sötost, farskost, mörske”. Av mjölk, tillsatt med kärnmjölk kokades en rätt som kallades ”surost”. Av råmjölk stektes ”kalvpannkaka” (kalvost). Man blandade i råmjölken, kanel, peppar, salt, och slog massan i en stekpanna, och den gräd- dades i bakugnen. Användes till kalas, samt som ”förnad” till begravningar. Den lösa, korniga massan, som vid kokning av vasslan till messmör, steg till ytan, kallades ”mörskekrôte” och åts på bröd som smör / En rätt som bestod av mjölk och dricka var ölost. Tillagning av denna skedde så, att man hällde skummjölk i en gryta och lät den långsamt koka upp, då ihälldes malt- dricka och grytan lyftes av elden så att mas- san fick avsvalna något. Uppöstes och åts till bröd som ”supane”. Brukades särskildt vid julen. Av kärngrädde kokades ”flötesgröt”. Ingredienserna i denna voro, kärn- grädde, salt och ”skrämjöl” (havremjöl. Då denna var mycket ”mäktig” (kraftig) åts den särskildt i skördetider som mid- dagsmål. Man gick också till barsängskvinnor och bjöd dessa på medförd ”flötegröt” (gå mä barsängsgröt) Av mjölk, salt och rågmjöl eller havre- mjöl lagades ”askegaltar”. Mjölk, sat och mjöl sammanblandades till en hård deg, av denna formades små avlånga bullar som stektes i ”ellmärje” (på glöden). Åts till kaffe, men / åts även som maträtt. Den nysilade mjölken förvarades på en hylla, som var uppspikad på väggen i farstun (mjôlkegälle). Kärlet som användes vid mjölkningen kallades ”bötte” (bytta). Den var gjord av laggade trästavar och var försedd med ”öron”. Locket fasthölls med en pinne, vars ändar gingo igenom i ”böttöra” (byttans öron) gjorda hål. Handtaget var anbragdt på locket. Vid uppsilning av mjölken, användes sil av koppar. Den var till formen som en skopa, och i bottnen voro borrade (stampa) små hål. Man använde även siltapp. Denna var gjord av skalat granris. Den rengjordes genom kokning i asklut. Kärlen som mjölken silades upp i kallades träfat och tråg. Trågen voro avlånga urgröpta stockbitar och hade handtag, ett i vardera ändan. Träfaten voro runda. / De största rymde omkr. en kanna, sedan mindre rymmande omkr. två liter o.s.v. Mjölkkoppar (kotkoppar) användes att dricka mjölk ur. Mjölken skummades med en därtill gjord sked av trä. (flöteskia). Grädden hälldes i en ”boll” av trä (flöteboll). Denna förvarades på ”mjölkgället” (Man kärnade smör bara en och två ganger i veckan). Den kvarblivna gräddranden (slecken) fingo barnen äta, sedan mjölken slagits ur fatet i ett tråg (ränntrôg”). Mjölkbytta och tråg rengjordes med avkok på enris. (gôre enerlag i mjôlkekäla). Dom välvdes till torkning på en långstol. Denna stod i farstun på som- maren, i köket, framför spisen, på vintern. En ost nedgrävdes på hösten i ”havre- hôla” (havrebingen). skulle ätas när hav- / ren såddes. Någon annan benamning på smör fanns ej. Smör tillvärkades endast av grädde från komjölk. Med stavkärna menas hela redskapet. Den var gjord av laggade trästavar, och var till formen rund, hade tre ”vidje- jaler” rundtom. De största kärnorna voro omkr. en meter höga, men fans mindre Två stavar voro längre än de andra och på så vis bildade handtag. På endel mycket gamla kärnor, funnos ett hål nedtill vid bottnen som tätades med en därtill passande plugg, (tappe) (tappehôl) för kärnmjölkens avrinning. Kärnstaven kallades ”kinnestöt, och stav. Stavens nedre del kallades ”kôrse”. Den var av trä. Korset kilades fast / vid staven med träkilar (blägder). Under kärnandet satt man vid spiseln, fasthållande kärnan med knäna. Man tillvärkade smör även genom vispning med ”tvâre” (en slags visp gjord av tjocka, skalade videkvistar). Bäst var att vispa ”ôt sä” åt sig). Längesen brukades att lägga en stålbit på bottnen i kärnan, då blev smör av all grädden (ifall någon hade trollat på den.). Om ej kärnan ville ge smör sattes den i en gryta. Ett annat sätt om det ej ville bli smör, var att släppa en näve salt i kärnan. (salt bet på trolldom, som åstadkommits genom män- niskor). Före kärnandet sattes kärnan i ett tråg fyldt med varmt vatten. Detta för gräddens uppvärmning. En kärnlåt lyder, ”Kärne dôskô, smör te gefte, smör i ôske”. / Under kärnandet hade grädden fölgande namn. ”Sötaflöte, Skôrflöte, Smörkrôte”. Barnen fingo av grädden, på bröd, så den tjocknat (flötegås). Smöret sköljdes efter kärnandet, men friskt vatten. Efter sköljningen ämtades in salt. Av det nykärnade smöret lades med en träsked (ämteskia) en smörklick på en brödbit, (kärnegås) En sådan skulle varge familjemedlem ha. Smörklimpen, ”Ett kärn” och ”Ett smörslag”, och även ”Kärnbult”. Smöret packades ner i smörbytta. Denna som var rund till formen var gjord av laggade trästavar, och var försett med lock. En del rymde ett kilo en del två. o.s.v. Dessa förvarades, om sommaren i källaren, om vintern på mjölkgället. / Vid högtidliga tillfällen lades smöret upp i kägla, sedan ”rannades” det. Man gjorde med en spetsig träpinne, ränder som korsade varandra så rutor uppstod, ett hål stacks i varge ruta. o. dyl. Smör som medfördes på färder förvarades i ”äske” och ”smöräshe” (därtill gjorda askar av näver) Man for till Fredrikshall med smör och där bortbyttes detta mot sill och salt. Beredning av ost. En allmän benamning på ost var ”halost”. De ostsorter som tillvärkades vid ystningen (ystöl), voro ”halost” och ”sanost”. Man tillvärkade även ost av getmjölk (getost). Ost tillvärkades endast av oskummad mjölk. / Ost i kakform tillvärkades även, (ostekake) även kallad ”osteflôta”. Mjölken löptes med löpare (kalvmage). Kalvmagen bereddes på fölgande sätt. Den tvättades och saltades, sedan upphängdes den att torka. För mycket längesedan till- varatogs den ostiga massan som fanns i kalvmagen, då denna tagits från den slagtade kalven. Denna ostmassa tvättades och blandades med litet brännvin och insyddes i kalvmagen. Mjölken ljummades i en stor gryta över svag eld. När mjölken var ljum (kovarm) ilades ”löparn” och så rördes sakta med en träslev, tills mjölken hade ”ystat” sig, då uppstod löparen. Löpna kallades ”Löpa, ”Skôre”, ”Fomla”. Den löpna massan kallades; ”Ostelöpe” och ”Ystefomla”. / Efter ystningen lades löpmagen i en burk, och några saltkorn ströddes över den, och burken fylldes med vassla, och ställde på svalt ställe. Ostmassan upptogs ur vasslan med bara händerna. Den som rörde i ”ystegryta” skulle, när det börgade ”löpa” sig, taga litet ”ost- löpe” (ostmassa) i handen, krama detta till en hård liten klimp, och ge en sådan till var och en i huset (ostmus). När mjölken löpat sig och löparen var upptagen, upptogs ostmassan i ett trätråg Där knådades massan med händerna, så att mesta vasslan gick ur, så inknådades salt. Sedan lades massan i ostkläde, och den kvarblivna vasslan som ej gått ur vid ”ämtinga” urklämdes. Sedan stoppades ”ysteknyte” (ostmassan med ostknytet ombundet) i ”ystekäle” som / även kallades ”ysteämne”. Sedan hade man ett lock som gick inuti ”ystekäle”, detta lades ovanpå osten, och ovanpå locket en stor tung sten. Den urprässade vasslan slogs till den andra vasslan. Osten skulle ligga i ostkärlet ett dygn. Ostarna lades till torkning på en trähylla, som fanns uppspikad över spis- eln. (ostehylla.). Då osten var månadsgammal var den färdig att ätas, men ofta hände att ost förvarades över ett år. (gammalost). Varje höst gjordes ”ystöl” i stugorna. En gumma bjöd till sig alla grann- gummor, och dessa medförde ”sin môras- mjôlk”, (mjölken som på morgonen erhållits från korna.). All mjölken blandades samman och av den ystades. / Gummornas antal kunde uppgå till tio, femton stycken och däröver. Ibland kunde ”ystölskäringa”, (gumman som gjorde ystöl) få in omkr femti till sjuttio liter mjölk. Gummorna skulle förplägnas rikligt med kaffe, middag, smörgås och även brännvin och var sin ”ostemus”. Så byttes man åt var sin dag i stug- orna, tills alla gummor hade gjort ”ystöl”. Av den vid ystningen bildade vasslan kokades ”sanost” (mesost). Koktiden (av vasslan till sanost) var sex till åtta timmar. Mot slutet av kokningen ivispades ett ägg och litet smäldt smör. När massan tjocknat till en gröt, uppöstes den i ”sanostefôrma” (bytta av trä) och fick kvarstå i denna ett dygn. Uppstjälptes sedan och sattes på ”ostehylla” till tork. Var användbar när den gick / att rivas till mjöl, på rivjärn. (Sanostemjöl) Mjöl av sandost, påströddes bredda smörgåsar (klengås). ”Klengås” användes som förnad till begravningar. Sandostmjöl blandades med grädde och åts bredt på bröd. (”Mesesmör”, ”Missedeg”, ”Mysseklett”, Myssegås”. Sandost kokades i stugorna, sällan mera, än varje höst, vid ystölet. Den kokades av husmodern själv. Vasslan hopkokades i en stor gryta, inne i stugan, på den vanliga spiseln, (öppen långspis). Undan för undan som vasslan i grytan kokade ihop, påspäddes av överbliven vassla. Denna förvarades i en träbytta (varslebötta). Man rörde om i den kokande tjockvasslan med en träslev. Besökande bjöds att ”skrape gryta” / (kortets vänsterkant saknas) ###eva”. ###massan börgade tjockna upp- ###klickar på tefat och skickades ###ngarna (sanostesteck.) ###ostbyttan bekläddes invändigt ### trasor. / (skisser) Ränntråg. Mindre trätråg Stort trätråg. Träfat. Traboll (flôteboll) Kotkopp. Kors till kärnstavar. Lodslaga. handval knut rep lod. Dängelslaga. handval ten ålskinn läder slagvalen.