Transkriberad uppteckning

Lysgubbar, kallar vi dom. Så snart en talar om'et, så får en inte se't. Ber ja Sofi gå ut å se't, så syns dä inte. Men jag har sett många gånger utefter bäcken här. Di ler folk vilse. Dä va' en mjölnare i Bonna- red och en sme' i Freaböjd. Mjölnar'n gick te smen mä ett långjärn. Di söp så mjölnarn var något örer, men han va inte fuller. När han gick över bäcken – dä va' om kvällen å dä va' mörkt – lyste lysgubben te mitt för honom. "Dä lyset skulle ja' gärna vilja ha mä mek ända hem," sa' mjölnarn, "ja' ska' gärna betala." Lysgubben tog mä sek mjölnarn in till en tjärn – där dränkte han honom. Det skedde i far mins tid, så det är väl en hundra år se'n. Di va' aldri kär te få rätt pån. Men långjärnet fick di på draggen. Di påstår å ja' nära på tror't, att dä ska' finnas fördolt vatten. Så om en säjer att ja' ska gå å fiska eller gå efter blodiglar, så får en inget. En ska gå i hemlighet å ingenting säja – så har ja' allti' gjort