Transkriberad uppteckning

Ifall tomtarna blev vänligt bemötta, så brukade de hjälpa till med att stilla kreaturen. De tålde inte något slarv. Där de fanns skulle det vara tyst efter solnedgången, annars "gjorde de efter". På ett ställe bar de ut snesstörar på kvällen och slängde dem hårt i marken. Tomtarna gjorde efter ända till soluppgången. På ett annat ställe hade de hästen tjudrad och det var en och flyttade honom på kvällen sedan det blivit mörkt. Han gick och drog järnspettet efter sig så att det klang i det, och hela natten lät det som om någon hade gått och dragit ett järnspett. I min barndom var det vanligt i Lekvattnet att de gjorde en resa till Kristiania eller Vinger (Kongsvinger) veckan innan julveckan. Då hade de med sig skinn och sådant som de skulle sälja och köpte sedan med sig mjöl och andra matvaror hem. De brukade slå sig tillsammans flera i säll- skap på sådana resor. På ett ställe hade sonen i huset tagit märren och rest med några kamrater på en sådan resa. På morgonen dagen efter den då de reste kom gubben ut och hörde att märren stampade och gnäggade / och ville ha mat. Han gick till stallet med detsamma och rätt igenom det och till hödörren och fick tag i en hötapp och gav henne. Då blev hon stilla och började äta. När gubben kom ut på backen igen så blev han både kall och varm på en gång för då kom han ihåg att pojken hade rest till Kristiania med märren dagen förut. Han förstod därför att det var tomtarna som hade vänt synen på honom. Förr i världen skulle det ha funnits många tomtegubbar och skogsrår och sådant i Lekvattnet, men de skall ha försvunnit sedan kyrkan blev byggd och kyrkklockorna börjat ringa. Men det är ju inte så längesedan den kyrkan blev byggd. Nu är det väl ingen som ser eller hör sådant där i Lekvattnet heller.