Transkriberad uppteckning

Pit-Otto kallade de en gubbe i Sunnemo som levde i min barndom. Han hade väl fått det namnet för att han var som ett barn i kroppen, men han var ganska gammal. Han kunde bota nio slags tandvärk. Åtminstone en del som gick till honom blev bra. Han hade väl någon läsning för det eller vad det kunde vara. Han drog åtminstone aldrig ut tänder. Ett annat sätt att bota tandvärk använde de litet till mans. De petade med en sticka i den tanden som det värkte i och sedan stack de in stickan i barken på ett träd. Då gick värken in i trädet så att det torkade. Men de vågade inte gå intill ett sådant träd, för då kunde de få tandvärk ur det. När de skulle bada förr i världen så skulle de binda näcken. Det gjorde de med att sticka ner en kniv i botten alldeles vid vattenlinjen in- vid stranden. Det var väl för att de inte skulle få några sjukdomar. Vid flera olika sjukdomar brukade de offra till näcken för att bli bra. De trodde att de kunde få många sjukdomar i vatten. De tog hakar ur tröjorna / och knappar ur byxorna och hår och naglar utav den sjuke och offrade i någon kärn eller bäck i skogen. Ibland offrade de innan de for ut och fiskade också. En sjukdom kallade de för att "bli krammen" [kramad]. Det kunde man bli vid solnedgången, och det var några andemakter som hade gjort illa vid en. Även underjordiskt folk kunde göra det. Det kunde ske var som hälst, så det hade ingenting med vatten att göra. När man blev "krammen" så blev man eländig i huvudet och frusen och dålig på alla vis. Men det märkvärdigaste med hela sjukdomen var sättet som de botade den på. De tog och stöpte smält bly i en skål med vatten ovanför huvudet på en och sedan ställde de skålen under sängen. Jag blev "krammen" en gång när jag var liten, så jag vet hur det känns, och stöpt över mig blev det också. Det var min egen moder som gjorde det och jag minns det väl. De har trott att en del människor har ont öga, så att om de ser på något så går det illa. Därför skall man inte visa sår för främmande ifall de kunde ha ont öga. Det finns en grannmora till oss som skall ha ont öga, och när jag fick värken i benet så sa min gumma att jag ej fick visa henne det. Men det gjorde jag ändå en gång när hon var ute. Men då blev hon ond när jag talade om det för henne när hon kom hem. Men inte tror jag att det var därför jag miste benet.