KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Nordmarks, Värmland 1927

Tro o sed kring näcken

Berättare: Maria Rahm (f. 1857)
Upptecknare: Hulda Hammarbäck

Transkriberad uppteckning

När vi var små kasta vi sten i vattnet o då sa' vi, att vi "band näcken." Kunde vi kasta riktigt hårt, så sa' vi: "nu band vi honom riktigt." När vi var små skrämde de oss för "näckgubben" o "källbusen".

Socken Nordmarks
Landskap Värmland
Härad Färnebo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tro o sed kring näcken

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Nordmarks, Värmland

Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting

Jag var med en gång och skulle plocka krö- ser i ett fälle. Vi gick från den ena tuvan till den andra, men det var alldeles utrepat. Till slut kom vi till en myr. Där stanna vi för det var alldeles eld rött med bär. Vi plocka kärlen fulla, satte oss och pusta, innan vi skulle gå hem. I detsamma vi lyfte på oss, fick vi höra att det "lila" så vac- kert. Vi bryr oss inte om det utan vi går hem, sade mor. Vi tyckte att vi gick, åt samma håll som vi kommit från, men vi gick tvärt runt. Vi gick både länge och väl, men var lika vils- na, så vi kunde inte känna igen var vi var. Mor satte sej på en stubbe och knäppte hän- derna, så staka hon "fader vår" baklänges. Sen gick vi rakt emot som vi hade gått / förut. Vi kom hem till sist. Men då var det slut med mor. Hon fick lägga sig. En annan dag så tala hon om att hon hade känt att "Skogsråa" höll på att ta oss. – Det var stäl- len som var färliga, en gick aldrig rätt där "Skogsråa" förvilla en. – Både "skogsråa och trôlla" kunde förvilla en. När di förvilla en så kände en sig inte igen. – Om en vrängde mös- san, huvudklädet eller en strumpa så kunde en skydda sig för dem. Det var farligt om en blev "bergtagen" för en kunde få stanna när trôlla, och om en kom lös så kunde en bli förvillad så att en inte fick ha förståndet. – Det var på ett stäl- le som en liten tös kommit bort. Hon var borta över natten. Nästa dag så fick de henne. Hon satt på det gröna gröset och lekte med en stor orm. Di blev glada när de fick se henne och tog henne med sig hem. Då tala hom om att hon sett så / mycket fint. Hon hade varit inne i ett berg och di hade varit så snälla mot henne. Men när de ville ge henne mat så kunde hon inte äta för det var ormar och styggt de hade till mat. Då släppte de ut henne och hjälpte henne hem. Det var ett folk som hade fått en "bortbyting". Det var en "bergdusa" som hade varit och ta- git ungen och så hade hon lagt sin unge i vaggan. Den ungen var inte lik deras. Han växte så fort, å inte ville han förstå något, skrek och var elak. Då fick moren lära sig att hon skulle piska ungen var torsdags- kväll. Det skulle hon hålla på med. De två första torsdagskvällarna så blev det inte ân- lesere. Ungen skrek. Men tredje torsdagskvällen när man hade piskat ungen så kom berg- dusa och hade en unge på ryggen. "Här har du din unge", sade hon, "så elak har jag inte varit mot din unge som du har varit / mot min." Det fanns bortbytingar här och där i stugorna. Det var fel på dem. Huvudet blev för stort och så hade di inte magmål. Magen blev stor. Vatten rann ur munnen på dem. De blev aldrig till någon glädje. Vet att di stöpte bly över dem, för att det skul- le hjälpa.

1938 Läs sägen →
Nordmarks, Värmland

Sed vid Kristi himmelsfärdsdag

Kristi himmelsfärdsdag skulle de ha sommardräkterna för första gången. I min ungdom gick vi till Filip- stad. De hade affär på torget den dagen. Vi samlades i stora flockar, ibland tog vi av oss skorna o strumporna o bar, till dess vi kom i närheten av stan.

1927 Läs sägen →
Nordmarks, Värmland

Sägen om mördare

Det var en kvinna, som mördat ett barn i lönndom. En söndag gick hon till nattvarden, men prästen gick förbi henne, så hon fick varken vin eller oblat. När de andra gått ner, sa' hon till prästen: "Ja fick inget." Då tala prästen om, att hon stod med ryggen åt altaret, när han kom, o därför fick hon inget. Hon hade inte stått med ryggen åt altaret. Det var bara prästen, som tyckte det.

1927 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR