Transkriberad uppteckning

Från urtiden var Sverige befolkat me folk, som bodde i jordkuler å berghåler, å de va såna som skogeråt å tomtar å jättar å sånt. Men när di kristna folkena kom te Sverige, så flydde urfolket undan allt längre bort, men de e fakta säkert att di lever kvar i skogar å berg. Å di hade krättur, som di släppte ut på bete. Min far gick en gång i skogen, å då fick han se e ko som gick å beta där. Ho va brannete å han tyckte han aldri hade sett grannare krättur. Han såg sej ikring, ifall där va fler. Men de va de inte å när han skulle titta på koa igen, så va ho borte. Skogeråna å sjöråna sjongde så vackert. Min far hade aldri sett skogeråt, men han hade hört'na. E gumma, som bodde ve en sjö, tala om att ho ofta såg ett fruntimmer, som for utefter vattnet å sjongde så grannt. Å de va sjöråt. Strömgubbarna di höll te i strömmar, där de va fall. / Om Annersmess-natt skulle mjölnarna allti stänga å kvarnar- na, när klockan slog tolv, för annars stanna hjulena. De va en som hette Andreas i Ringelanda, hanses far var mjölnare. Han brydde sej inte om å stänga å kvarna om Annersmess, för han trodde inte på't. När klocka slagit tolv, så stanna hjulena. Då titta han efter å då fick han se en stor gubbe, som låg å höll me bägge armarna om kvarnstocken. Ja har inte sett'et, men Andreas har talt om'et. Min far kom te en plats å skulle bryta där, för han han va en sån di kallar brytare. Han arbeta långt sedan sola gått ner. Då kände han att de va nåt, som gick uppikring honom å när han titta upp, så gick där en gubbe å han hade som en ulletotte på huvet. De va en tomte, för de va tomtar, där far va å bröt. "Sola e nere", sa tomten. – "De rör väl inte deg", sa far. – "Du går in no", sa tomten. – "När ja e färdi me de ja ska, så går ja in", sa far. När han kom in i stuga, så ble de ett hiskelitt ovär därinne. Spinnrocken gick å sej själv så de dura. Mor hanses låg i sänga å då kom de nåt änna som ett stort svin å skuffla i sänggaveln, så fliserna rök. Far låg i spisen å de kom som ett par händer å rev'en i / i huvet. "E du av Gud, så gå å gör hans underverk, e du från helvetet, så gå te helvetet!" skrek far. Å då braka de te, så stuga föll ikull, tänkte far. Men sen va de slut. Detta e fakta sanning. Farfar te min far hette Bryngel å han tjänte hos kapten Jägerflyckt. Bryngel gick hem sent en påskekväll å de va jämmerligen kuslitt. "Lufta e full me kärringer", sa han, när han kom in. "Å di har meget i håret å skägget på mej, så ja e alldeles våt", sa han å strök ur skägget. "I får ut å skjuta no far", sa Bryngel, när han ätet. "Nej, de gör ja inte", sa far hans å han gick inte ut, men han ställde ljuset på dörrehadden å snoppa å de me kula utan å släcka't. Men han gick inte ut, för han va rädd att kär- ringarna skulle fördärva bösse för honom. Marta i Fagerhult i Råggärd va e påskekärring. Di såg när ho reste omkring i lufta. Ho va stygg å gjorde ont. Ho hade en grå häst, som ho kalla Grålle å den släppte ho i grannarnas gärden å där gick den å gjorde ont. Grannar- na va så lea åt'et å di sköt hästen å grov ner'en. Marta ble galen för detta, å när di skulle gå te kyrka, så stod Marta utanför / å skratta: "Haha, hogar I min Grålle? Grålle va lång å grava se trång å I slog en knipp på min Grålle Hogar I min Grålle?" Så nog visste Marta, vem som tatt hennes Grålle. Ute i Järbo bodde de ett par gamle folk, Jonas å Ingrid. Di hade bara e enda dotter å denna va inte riktitt fullt normal, men ho kunde no göra lite. Därför så hade di både dräng å piga på gårn. Piga va ett lett mänska, di kalla henne Fölunge-Soffi, far hennes va hästeskojare. När tösa va i lagårn å måka, så kom mjölkestoln farandes å damma te'na. Å skulle ho sätta sej å mjölka, så kom skoffla fly- gandes å strök te'na ve örat å dansa ut genom måkeglug- gen. För drängen flög sopelimmen å skoffla å dansa ut på dyngesta'n, allt för den där pigas skull. Drängen ble le åt'et å ville flytta, "för själve Satan e här", sa han te gubben. Gubben truga å sa att de va no inte så farlitt. Men näste da, när gubben skulle dra på sej stöveln, så far stöveln / upp å dammar te'n, så de sa smack, å bort te spisen å ut igenom fönstret i ett enda rykande. Då ble gubben riktitt bången å ynka sej å ba: "Å gu' förbarme mej, ja tror skam själv e i stö- veln". Han visste inga rå å te slut måtte'n skicka efter Karl- qvist, prästen i Högsäter. Han va ingen konsttalare, men de va makt me honom. Ögona va som eldshålar. När han kom dit, så begrep han mesamma va som va galet. "De e inget så farlitt", så han. "I har en ond tjänare här i huset, den ska I driva ut". Å så röjde han Fölunge-Soffi. När ho var borte ur huset, så ble allt bra igen.