Transkriberad uppteckning

Bergväsen. Där vi bodde hemma i Järbo, kunde vi höra hur bergfolket släppte ut sin boskap om kvällarna, när solen gått ned. Det hördes alltid en smäll, när dörrarn slogs upp. Om man var riktigt tidigt uppe, kunde man också höra, när de slog igen dörrarna efter boskapen. Men det skulle vara tidigt innan solen gick upp, ty bergfolket tålde inte sol- ljuset. Boskapen hade bjällror, som ringe så vackert, mycket grannare än vanliga bjällror och så hade de alltid fiolspel när de var ute och vaktade sin boskap. Jag ville gå bort och se på det, men jag fick inte ta ett steg dit, för far och mor var rädda, att jag skulle bli bergtagen. En del hålingar, som varit ute på nätterna i skogarna, hade sett både boskapen och dem, som gick vall. Det var käringar, sade de, de såg mest ut som vanligt folk, fast de var bra mycket styggare att se på. De var inte så värst höga, men i stället breda och tjocka. Det var allt kus- / ligt, när de mötte dem, men hade de bara något av stål på sig, en kniv eller så, behövde man aldrig vara rädd. Tidigt om morgnarna, strax efter att solen gått upp, kunde man se spår i det daggiga gräset efter bergfolkets krea- tur. En del sade förstås, att det var vilda djur, men det var det nog inte. Skogsväsen. Karlfolk skulle akta sig, när de gick i skogen, så att de inte blev tagna av skogeråt, för hon var manfolksgalen. I min hemtrakt var det en ung, nygift karl, som blev borta i skogen. Efter tre veckor kom han tillbaka igen, men han blev aldrig till sig igen, utan var stygg i ögonen och elak mot sin hustru, för han tyckte väl den andra var bättre. Och vacker var skogeråt också, men hon hade en stygg märrsvans baktill, och därför var hon rädd att vända ryggen till. Men skogeråt kunde också vara snäll. Det var en fattig gumma, som bodde ensam i skogen med sina två små flickor inte långt hemifrån. Hon måste ofta lämna de små ensam- ma i stugan, för hon måste ut och sälja garn som hon spunnit. En gång, när hon varit borta, berättade småflickorna, att det kom- mit in en fin fru och givit dem så fint och gott bröd. Hon / hade varit fint klädd och haft svart sidenduk på huvudet. Men hon hade aldrig vänt ryggen åt dem, och hon hade gått ut baklänges genom dörren. Modern blev rädd, för hon förstod nog, vem som varit på besök, och barnen narrades inte, för de hade kvar av brödet. Detta hände flera gånger, när hon var borta, men skogeråt gjorde aldrig barnen något ont. Då var nog sjöråt värre. Hon brukade ro i en eka ute på sjön och ville locka folk till sig, helst barn. Ett par lekkamrater till mig hade en gång gått ner till sjöstran- den, och då fick de se sjöråt sitta därute på sjön och ro. "Kom hit till mig, du lilla", ropade hon till den minsta. Men de var rädda och svarade inte. "Vad heter du, lilla flicka", sade sjöråt. Men då blev de riktigt rädda och sprang hem, för de visste, att de skulle bli tagna av sjöråt, om de talade om sitt namn. En kolare fick aldrig vara ifred för skoge- råt. Om nätterna sprang hon kring kojan och hoade. En gång lade hon sig över rökfånget och tittade ner till kolaren. "Vad heter du?" frågade hon. Kolaren var klok och svarade: "Jag heter Själv". – "Har du sett större gapa?" sa skogeråt och spärrade upp mun- nen på vid gavel. – "Har du känt hetare smaka?" sa kolaren / och tog en bytta med kokhet tjära och kastade i halsen på henne. Då gav hon sig ner från taket och skrek: "Själv brände mig, Själv brände mig". – "Har du själv bränt dig, får du själv ha't", svarade det ur skogen och sedan fick kolaren vara ifred. I skogarna bodde det också löviskor. De bodde i träd och när man högg i skogen, hörde man också, hur de grät och skrek. Men de brukade aldrig göra något ont. Tomten skulle man hålla i ära och vara rädd för att göra emot. Det var en gubbe, som byggt sig en ny lagård Till slut var den alldeles färdig en kväll och han skulle leda in korna. Men då fick han se, att han glömt att slå i bultar att fästa kedjorna i. De sade till honom att han skulle låta bli, men han hörde inte på det örat, utan gick efter verktyg och satte dit bultarna. Men han fick ingen tur det året, varken med gröda eller boskap. Tomten skulle ha utav julmaten, men annars fick man inte ge honom något. På ett ställe tyckte de, att de skulle löna tomten på något sätt, och därför sydde de kläder åt honom. Men han blev ond och tog inte kläderna, utan gick ifrån gården. Han tyckte nog, att han hade sådant själv. / Min mor såg tomtegubben flera gånger. Hon tjänte länge på ett och samma ställe, och där var alltid välstånd. När de än kom in i rustekammaren, där de hade mjöl och annat till hushållet, stod där en liten gubbe och siktade mjöl. Han var inte mycket stor, men liknade annars en vanlig gammal gubbe. De skulle hälsa "goddag", när de kom in i kammaren, men sedan skulle de hålla tyst, annars gick tomten. Men han brukade komma igen om ett par dagar igen. En gång sydde de en grann grön rock åt tomten, men det blev han inte glad åt utan stod och tjurade i ett hörn Då frågade de honom, om han ville ha en rock till, och då sken tomten upp och fortsatte att sikta som vanligt. På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkubben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att / de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa' prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladu- gården upp. Förr i världen fanns det också lyktegubbar. Dessa var det svårare att få se. Man fick aldrig riktigt syn på dem, man kunde bara skymta dem som en skugga, men lyktan såg man tydligt och klart. En kväll, när jag var liten, gick jag på en skogsväg. Då fick jag se något lysa mellan träden på ena sidan Det var ett klart sken och jag såg skuggan från en liten gubbe. Rätt som det var, kom det liksom ett svart streck farandes över vägen och så fick jag se lyktskenet lysa mellan två granar på den andra sidan av vägen. Det var förstås en lyktgubbe. De höll ofta till på mossar. När det var dimmigt kunde man se lyktskenet irra hit och dit över mossen, men med ens stannade det och lyste klart en lång stund. Den del kallade det för "mosskärringen", men vi hemma kallade det alltid lyktegubbar. / Lyktegubbarna brukade vara i stallet och ryktade hästarna. Man fick aldrig säga något till dem eller störa dem på något sätt, för då gick det illa. Det var en gubbe uppe från Höghult, som skulle gå till sin son, som bodde nere i dalen. Det var på kvällen, och när gubben gick där uppe i Höghultsbacken fick han se en gubbe med en lykta. Han trodde det var en männi- ska och ropade: "Vänta lite, så får vi sällskap!" Men gubben svarade inget, och när Höghultsgubben kom ner för backen så fanns det ingen människa. Men nästa morgon låg sonens häst död i stallet, och det fanns inte ett märke på honom, så det var nog lyktegubben som blivit ond och tagit hämnd.