Transkriberad uppteckning

De va två grannar, som bodde i Furuse, mitt emellan Lerdal å Gesäter. Den ene trodde på tomtar å allt sånt småfolk, men den andre gjorde spe utå de å kalla de för fanteri å jål. Hos den som trodde på småfolket, va kritterna fina, men hos den andre va kritterna tunna som plank. Han undra allt på varför grannens kritter va så fina, men hanses egna så uschla. Men när han frågte grannen, så sa han: "Gör du som ja å tro på småfolket å va snäll ve dom. Om julafton på kvällen, så dukar ja stabben me allt de bästa ja har i stuga, innan ja går å lägger mej, å när ja kommer igen på juldags morran, så har di tatt alltsammans. Å om ja går ut i lagårn en natt ve pass mellan tre å fyra, så kan ja få se små tomtegubbar me lykter, såpass som en aln höge å di drar i strå från dej å te mine kritter. Å de e därför som dina kritter e så tunna." Men den andre brydde sej visst / inte om att tro på va den andre sa, utan gjorde spe utå't som förut. Om di skôla eller högg ve om dan på den gårn där di inte trodde på tomtarna, så fortsatte de å hogga efter att sola nått ned. Men hos den andre va de allti lugnt å tyst, sen sola gått ned. Di va inte go te å få gjort slut på spökerit på den andre gårn, utan de banka å de knäppte å de knastra. Men så tjänte de en dräng på detta stället å han tänkte att han allt skulle göra sej te husbonn över hogginga. En kväll när di begynte hogga, så gick drängen ut, för han hade inte lagt sej riktitt utan bara oppå å fick fatt i e öx å högg så möcke han orka i backen. Då vart de tyst e stunn, men när han legat lite, så börja de igen. Han ut igen te å hogga, men de hjalp inte ändå, för när han bare fått lagt sej, så börja di igen. Men när han hållit på så tre vänner, så hade han då gjort sej te husbonn över hogginga å hugget bort spökerit, å sen hörde di aldri nåt mer om nätterna.