Transkriberad uppteckning

En havande kvinna skulle akta sig för att ta på sig själv, om hon fick se en mus eller om det utbröt eldsvåda, för annars fick barnet ett märke på kroppen, där modern tagit sig. Om hon bara tog i kläderna eller i marken eller något dött föremål, så var det ingen risk. Det är många, som har en mus på kroppen, för att deras mor inte varit försiktig. Fick de se en hare, som kom och skrämde dem, blev barnen harmynta. Jag känner en liten flicka, som har ormögon. När hennes mor var fruktsam med henne, gick hon en dag ute i markerna och då fick hon se ett "ormehi" och där var fullt med ormungar, som reste sig och vaggade och deras ögon glittrade. När flickan föddes hade hon precis sådana ögon. Om en havande kvinna åt honung och fick något / av honungen på fingrarna, skulle hon akta sig för att stryka av honungen på skinnet i ansiktet eller så, för då fick barnet honungsfläckar. Dessa fläckarna voro gulbruna och såg precis ut som en honungsfläck. Man behövde inte vara så försiktig under första delen av havandeskapet, men när fostret fått liv kunde man inte vara nog försiktig. Havande kvinna fick aldrig vara närvarande vid slakt, för då komme inte djuret att dö. Det var ett par klaffar på hjärtat, som alltid skulle skäras bort när djuret var slaktat, för annars fick man "tviläppa" barn, d.v.s. varje läpp blev dubbel och det ansågs mycket fult. En havande kvinna skulle akta sig för att se på något fult. Då "försåg" hon sig och då blev barnet fult. I Råggärds kyrka har det funnits och kanske ännu finns några gamla helgonbilder, som var bra stygga att se på. Det sägs att Råggärdingarna i allmänhet är fula och det skall bero på att havande kvinnor "försett sig" på dessa helgonbilderna. När barnet var fött, skulle modern genast ta på / barnets högra arm, annars blev barnet "skevhänt". När de badade barnet första gången, skulle de ha silver eller moderns vigselring i badvattnet. De skulle lägga en bok under barnets huvud- kudde, för att det skulle få gott huvud och lätt för att lära. Tvättvattnet fick aldrig slås ut under bar himmel, det skulle tömmas ut inomhus i en gång eller så, annars fick trollen makt över barnet. Detta skulle iakttas en 6-7 veckor framåt efter födelsen. Man fick inte heller hänga ut barnets tvätt- kläder, sedan solen gått ner. Då kunde barnet bli en bortbyting. När barnet nös, måste man alltid säga: "Gud hjälp det som är litet". När de skulle bära barnet till prästen, skulle barnet alltid ha silver på sig, annars kunde det bli bortbytt eller fördärvat under vägen. Oftast sydde de en 50-öring eller 25-öring i lindan och den fick vara kvar där sedan. Om det var en flicka, som skulle döpas, brukade / de hänga en guldring om hennes hals, för att hon skulle bli snart gift. Faddrarna fick inte tappa något, näsduk eller dylikt, när de buro barnet till dopet, ty då blev barnet släpphänt. Om det var två barn, som skulle döpas på en gång, gosse och flicka, skulle flickan alltid döpas först, i annat fall blev hon skäggig. Om gossen blev döpt före flickan sade de, att de "skägga' vattnet". När man kom hem från dopet, skulle barnet omedelbart läggas att sova i dopkläderna och man fick inte väcka det för att ta av det dopkläderna. Då faddrarna kommo hem från dopet med barnet och skulle undfägnas, kunde man se på det uppskurna brödet, hur stor gård barnet en gång skulle bli ägare till. En fjärdedels kaka motsvarade ett fjärdedels hemman, en åttondels kaka en åtting o.s.v.