Transkriberad uppteckning

Om man sydde på sig, skulle man få svårt att dö. Om kattugglan lät, när någon var sjuk. blev man rädd och sade att hon väntade ut någon. Likaså var det oroande om hunden satte sig att tjuta, när någon låg sjuk. Hade en person en svår dödskamp, trodde man sig kunna underlätta plågorna, om man välvde en kittel över den döendes ansikte. När döden inträtt, skulle ögonen tillslutas och sedan skulle rummet, där den döde låg, lämnas och ingen fick gå dit annat än om det var alldeles nödvändigt. Det var vanligen en gumma, som hade till uppgift att kläda alla lik. Om klädseln skulle vara enklare, lades ett vitt tygstycke över kroppen i några veck, och armarna fingo ligga under svepningen. Om det skulle vara finare, sydde man vida ärmar, som rynkades till vid handleden och armarna lades upp på bröstet. / Man lade också rikligare med veck på svepskjortan. Huvudkudden skulle alltid vara vackert utstyrd med spetsar eller krus. Över ansiktet lades ibland en liten duk, svettduken, som nätt och jämt täckte huvudet. Men för det mesta gjorde man en större duk i stället för denna lilla. Den var fyrkantig och lades så, att ena hörnet kom att ligga på den dödes bröst, ett hörn kom att hänga över kistkanten vid huvudändan och de två återstående vid varje sida. I alla fyra hörnen klipptes ut rosor, så som man nu klipper papper till lamp- skärmar, och dessa lyste då svarta mot den vita duken, där den hängde ut över kistkanten. Hade man gott om plats, fick liket stå inne i rummet, som då kläddes med vita lakan. Var det trångt i stugan, klädde man logen och ställde kistan där eller också gjorde man liksom små hus ute, om sommaren av lövträd, om vintern av granar. Det var mycket vackert, i synnerhet med gransalarna. Ljus skulle brinna vid den dödes huvudgärd, men likvaka brukade inte hållas. Det var gårdens soldat, som skulle framföra inbjudningen till begravningen. Först och främst skulle den dödes släktingar inbjudas, men också de närmaste grannarna. Gårdens soldat skulle likaså / ge tillsägelse om själaringning för den döde och gräva hans grav. Vidare var han källareman på begravningskalaset. Förning sändes till begravning såväl som till bröllop och bestod liksom då av klenta kakor med pålägg av brun och vit ost, samt tjocka pannkakor. Förningen kom kvällen före, eller också hade de med sig den på begravningsdagen, om det var långväga gäster. På begravningsdagens morgon skulle alla fönster vara förhängda, men när begravningen var över och gästerna kommo hem, skulle man binda ihop förhängena, som vanligen bestod av lakan, med ett svart band, så att fönstren blevo fria å sidorna. Vid de gårdar, där begravningsföljet eller likfärden drog förbi, brukade man resa granar med avbrutna toppar, en vid var sida av vägen, samt strö ett kors av finhackat granris mitt på vägen. Denna sed fortlever alltjämt. Även vid kyrkan skulle resas granar med knäckta toppar. Begravningen brukade vara i tre dagar, de två första dagarna skulle alla gäster deltaga i kalaset, men den sista dagen var endast avsedd för släktingarna. Var det en yngre person som dött, brukade inte kalaset räcka i mer än två dagar. / Gästerna skulle gå och se den döde innan locket fastsattes. Därefter skulle de ha ett glas vin eller ett glas brännvin och smör- gås. Sedan begav sig likfärden till kyrkan. Förr bars liken på bår, men numera kör man dem till kyrkogårdsgrindarna, varefter kistan bäres från grindarna till kyrkan. Vintertid användes släde. Före likvagnen skall två män med sorgestavarna gå. Sorgestavarna äro över manshöjd och svartmålade, samt försedda med en stor rosett av sorgeflor i övre ändan. Vid sidan av likvagnen går bärarna, tre vid var sida. Det ansågs hedersamt att få bära den döde till graven. Var det en ung person som dött, valdes gärna dennes jämn- åriga kamrater till bärare. Efter likvagnen följde så de närmast sörjande samt övriga släktingar och de närmaste grannarna. Efter begravningen följde begravningsmål- tiden, som bestod av många rätter och brukade ta rundlig tid. Var prästen med skulle han ha förnämsta platsen, annars den som stått den döde närmast. Härikring brukade vi inte lämna någon plats obesatt, men på andra håll skulle det "dukas åt den döde". Om prästen var med, skulle han hålla åminnelsetal vid middagen. Den första dagen brukade helt gå i sorgens och allvarets tecken, men på andra och tredje dagen kunde nog stämningen bli en / smula lättare. Man företog t.o.m. en del ringlekar, t.ex. att leka ta fatt. Då togo alla i ring och en skulle gå utanför med en sope- limme i handen. Med den skulle han slå någon i ringen ett lätt slag i ryggen, och denne skulle då lämna sin plats och springa åt motsatt håll. Det gällde då att komma först till luckan i ringen, den som kom sist fick ta sopelimmen och börja dansen igen. Det var ju en oskyldig lek och både unga och gamla deltogo i den, och det var bra att få röra litet på sig efter allt ätandet. Sista dagen tog matmor den största grytan, som fanns i huset, och kokade den full med gröt, helst risgrynsgröt. Den satte hon fram mitt på golvet och alla skulle äta gröt ur grytan. Det blev ofta en rätt munter avslutning på kalaset, ty om det var många gäster kvar, blev det knappt om utrymmet kring grytan, och det kunde allt hända att de daskade på varandra med skedarna för att komma fram till gröten. Självspillingar skulle begravas i största tysthet, utan själaringning och efter solens nedgång. Deras grav skulle grävas i utkanten på kyrkogården och kistan skulle lyftas över kyr- kogårdsmuren, fick alltså inte bäras in genom kyrkogårdsgrindarna. Odöpta barn begravdes också i all tysthet. / Varsel om död. Pål i Lerqvilla var känslig för varsel. En gång var Pål på begravning i Ameliden efter en liten kusin till honom. Mitt under begravningsmiddagen blev Pål sturig och konstig, sade inte ett ord, utan stirrade rätt framför sig i luften. De låtsade inte om det vid bordet, för det var vanligt att Pål "såg" något på begravningskalas. Men på hemvägen sade Påls mor till honom: "Nu har du sett något igen, Pål". – "Jag tänker vi samlas snart igen", sa Pål. "Då var det väl min begrav- ning du såg", skämtade Påls mor. Pål svarade ingenting på detta. – Detta var i september månad och strax före jul begravdes Påls mor. En annan gång hade Pål varsel om att hans morbror skulle dö. Denne var så svår på att dricka. En kväll kom gubben ner till Pål och det blev förstås många supar utav det. Morbrodern var styrfull, men Pål var alltid måttlig. Tidigt nästa morgon gick Pål ut på logen för att tröska, men han kom snart tillbaka igen, och han var så konstig och blek om ansiktet. "Hur är det, att du redan är inne igen?" frågade Påls hustru. "Du skulle ju tröska färdigt först." – "Det kom en så besynnerlig stank in / på logen, riktigt som en likstank", sade Pål och gick och lade sig. Framåt middagstiden kom morbrodern ut i köket. Han kände sig dålig, sade han. När han suttit en stund vid bordet, föll han framstupa och var stendöd. Han hade supit sig ihjäl. Om man hade fått varsel skulle man helst sova på saken, innan man talade om det, om man överhuvudtaget ville nämna det. Axel i Bodane blev en kväll så märkvärdigt tyst, det var sedan barnen blivit lagda. Nästa dag sade han till sin hustru: "Mor, nu mister vi snart vår lilla flicka, för jag såg en ängel flyga över hennes säng i går kväll". – "Å, du pratar. Flickan är ju alldeles frisk", sade hans hustru. Men inte långt därefter drunknade den lilla flickan i en källa, så Axel såg nog rätt.