Transkriberad uppteckning

Min farmor skulle gå åt skogen efter ved. Då kom en hare efter henne. Hon hade ett rep med sej och vischa' till haren med det. Då var det slut med honom och det låg bara tre solv, tre brända stickesnoppar, brända i båda ändar, och fyra ljusaspeter. Min moster i Skogen hade en ko, som hade kalvat. Om morron var ljuvret tomt. "Du har inte mjölkat ut", sa' svärmora. "Gå I själv," sa' moster. Ja, hon gick klockan fyra om morron, då var där en harakutting, som puppa' koa. Gumman bad honom gå dit han var kommen ifrån. Han visade sej inte mera se'n. Det var Vällinga-Maja, som ägde om'en. En gubbe hade en ko. Han förstod att det var något med henne, att hon var mär'ter (= märkt). Påskafton på kvällen tog han ett rep och slog den ene änden om sej och den andre om kon. När det led mot tia (att hon skulle häm- tas) blev kon stôelter. Så kom käringen – det var gubbens egen käring. Och han måtte allt släppa kon, för annars hade han fått följa med själv. Fick man se en mjölkhare och nämnde Jesu namn, så blev haren bara en hop med soper.