Transkriberad uppteckning

Förr i tiden var här som på andra ställen si och så med det dagliga brödet. De förmögnare klarade sig ju något så när hjälpligt. Värre var det för dem som ingenting hade. Innan potatisen kom odlades rovor till människoföda. Blasten togs mycket noga tillvara torkades och förvarades i forråd. Syre (rödsyran) repades, torkades, maldes o användes till bröd o gröt, molla o lindelöv användes till mat. Agnabröd o dråsabröd var en stående rätt for många. Blandsädes bröd (havre o råg eller korn) var för många sällsynt. Rågbröd var som vetebröd nu för tiden mycket bättre. "Det hade väl gått an om man fått äta havrebröd så mycket man villat", ha flere gamla personer yttrat. En gammal gumma omtalade att hennes fader fått dråsa havre (ej rengjord säd) på ett ställe. Han gick till kvarn med det och / när han kom hem med mjölet stöttes det i potatis med skinnen på o bakades pannkaka därav o han sade: "Men va dä va gott." Till att reda (smörja) pannan användes "raissla" i allm. fårtalg o annan talg svinister format i fyrkantiga bitar unge- fär som tegelsten. Flere gamla har berättat att de varit utan mat i 3-4 dagar när de voro små. Till att jäsa brödet med användes s.k. "jälaflagor" jäst som tillvaratogs vid bryggd o blandades med mjöl knådades o torkades o förvarades. Det fanns två sorters jälaflagor; det bästa användes till bryggd Om någon hade hämtat eller lånat sadan jäst på något grannställe och fått det i kärl, skulle kärlet vara mycket väl täckt, ty om den som bar gick över rinnande vatten eller kastade sitt vatten medan han bar blev jäs- ningskraften förstörd. Potatiskål insamlades även o användes till mat, men den smakade frän o ond. En nu 96 årig man har omtalat / att en bonde fick slakta sin vita märr julafton ty de hade ingenting att äta till jul. Sovlet var i allmänhet sill, salt o vatten, någon gång kanske kött o fläsk. Dessutom fiskades o jagades o snarades det vilda som då fanns rikligare än nu, och som fick hjälpa upp matsedeln. Folket köpte ej något, varken till mat eller kläder. Av ull o lin o hampa tillred- des kläder både under o ytterkläder. Det spanns, väv- des o färgades i hemmet. Det grova lintyget, (blagarn) var outslitligt, likaså det hem- vävda o hemstampade vadmalet. Även hudarna garvades hemma. Först i senare tider anlades stampverk vid Kopparströmmen, där folk läm- nade väven för beredning. Senare lämnades även hudarna i Borås för garvning. En aln vadmal kostade för längesedan 8 styver alnen (4 öre) billigt för vår tid. Dräng- o piglönen voro inte höga. En per- son född år 1846 omtalar att hans fader hade tjänst för 2 kr. / om året jämte något in natura. Folket var noga med kontanterna vilket belyses av följande: Ola i Lönhult var på Borås marknad med ett par stutar. Han fick inte så mycket för dem där som han tyckte han skulle ha så han sålde inte. Strax efteråt var marknad i Alings- ås då ledde han dit där han sålde och fick 4 styver mer än han vart bjuden i Borås. När han kom hem från Alingsås marknad sade han ang. priset: "att de är gott när det kryper uppåt." För att skaffa sig något, kontanter brukade kararna svarva o slöjda o sälja alstern på annan ort. Det bars omkring. Även fanns uppköpare som köpte i Bollebygd slöjdalster och sedan körde åt andra trakter o sålde Ibland söps förtjänsten upp. När hemvävnaden började i Mark var det kvinnorna som fingo tjä- na några ören, även många av männen sysslade / med vävning. Här lär förr i tiden funnits en o annan skicklig konstvävare. Vävlönerna var inte höga 2 o 3 öre aln senare höjdes till 5-6 öre En skicklig väverska kunde väva omkr. 20 aln. på dagen om hon fick "sitta ve". Men arbetsdagen var lång. Pojkar o flickor fick börja på vall så fort de kunde ty förr fanns här gott om vargar. Ibland fick de ingen mat med sig utan fick livnära sig av bär i skogen. Vargarna ställde gamle "patron på Bydboholm" bort. Han gav en finne en summa penningar o så trolla finnen bort dem härifrån trakten När kaffet kom i bruk började utgifterna ökas. Det köptes i början ej mer än till högtiderna 1/4 skålp. 1/2 skålp. var det ej många som hade råd att köpa på en gång. Om kaffet går många histo- rier. En hade varit i Borås och köpte där kaffe för första gången. På söndagen skulle gumman koka bönorna. När det gått ett par timmar tyckte / gubben att kaffet kunde vara kokt och frågade om det inte var färdigt, då svarade gumman: "Bönorna har kokat nu i två timmar å de är lika hårda, å likaväl la ja i en fläskbit för de skulle bli fortare lena, dä va konstiga bönor." Ett annat fruntimmer som aldrig smakat kaffe blev bjuden på kaffe på ett annat ställe När kaffet var uppslagit o framsatt åt hon ur hälvten koppen med skeden, sen kunde hon inte förmås ätt ta mer ty hon skulle för all del inte äta upp allt för dem. När ett par skulle gifta sig var det att slå sig ned på ett torpställe om de var medellösa eller också bygga och arbeta upp ett nytt ställe. Det var att gå borta på dagsverke om dagarna och göra arbetet hemma om nätterna. Ibland bestod betalningen för ett dagsv. 5-10 av en kaka bröd. Det var inte mycket for familjen att dra sig fram på. Efter ett helt liv av hårt arbete, umbäranden / och försakelser kunde det hända att det gamla utslitna folket kom "på roten" de skulle vara viss tid på varje ställe o ha sitt uppehälle. Sedemera auktionerades fattiga personer bort till den minst bjudande. Var turen god kunde de få något så när hyggligt på gamla dar, men många gånger hände det att de behandlades sämre än djur. Åkerbruksredskapen förfärdigades hemma, det var trä-årdar och träpinneharvar, vagnar med träax- lar, trägrepar. Hemsmidda yxor, knivar och liar. I Stora Holsjön liksom i Fjälla vid Uppsalen har bott trollsmeder. Rep snoddes av bast eller hampa. Vid varje gård har funnits hamp o hörland namnet fortlever än i dag. Klädseln var för männen: Kortbyxor med spännen vid knäna, korttröjor, långrock o kapprock. Långrocken räckte till knäna och kapprocken till fötterna. Tyget var antingen grått eller blått vadmal, för det mesta grått / Skodon var: lågskor med spänne o "krökestövlar" som gjordes av skomakarne, vilka gick från ena stället till det andra. Även skräddaren gick från gård till gård efter som arbetet skulle utföras. (Skomakare och skräddare äta under i smöret) Senare fick allmänheten gå till mästarna. Skräddar- na sydde både mans- o kvinnokläder. Det finns en nidvisa om skräddaren: Femton skräddare väga ett pund, med sax o vax o nål o trå å prässejärnet daruppå, de väga knappt ett pund ändå. Bland förtjänsterna som allmogen hade var även Göteborgsresorna fara med lass från Göteborg till någon annan stad Då gick det hett till med supning o slagsmål När järnvägarna började byggas blev många "rallare". Jordbruket stod mycket lågt. Det bästa höet blev i åkerrenarna annars var det att fara kring och slå den naturliga ängen samt bort i kärr o mader. De som började odla mossar / ansåga för mindre kloka. Det gick ej an att dika djupt eller något alls, ty då blev det för torrt. Det gick ej an att lägga igen en åker Det skulle vara säd o rotfrukter omväxlande år efter år. Till strö under kreaturen användes hackat en- o granris o fururis, ljung m.m. Ibland upplades "skogadyngor". Ris hackades om våren och lades i kompost sedan fick det ligga till påföljande år då det användes att gödsla med och det blev en väldig gröda där det var gödslat med sådant. Skogen höggs ned och brändes, sedan såddes råg och året efter sattes potatis i svedjan. Av kvarvarande virke som kunde användas, gärdes "smuttegärsgål" runt om svedjan. Svedjor användes så länge där växte råg å potatis. När industrien började här i trakterna gav sig folket dit. De fick det bättre. En del reste till Amerika. Här i trakterna finns / många gamla ställen som nu äro över- vuxna o öde, hundratals kan man säga. Att folket kunde leva generation efter generation i svält o armod berodde nog dels på okunnighet dels på religiositeten. "Det var så av Gud förordnat" Folket var i allmänhet mycket religiöst. Den som sällan gick i kyrkan var om han förde än så exemplariskt liv dock ansedd att vara dålig. Att läsa annat än "Guds ord" var fördömligt.